Den karakteristiska impedansen är inte bara oberoende av ledningens längd, utan också av vad som är anslutet till ledningen. Den beror i huvudsak bara på ledarens tvärsnittsuppbyggnad (ledarnas geometri och ett eventuellt dielektrikum). För högfrekvens är den karakteristiska impedansen i stort sett konstant.
Viktiga HF-ledningar är koaxialkabeln, se bild UPPGRADERING-14.24.1, och den parallelltrådiga matarledningen (ofta kallad stegledare eller stegmatarledning, se bild UPPGRADERING-14.24.2). Koaxialkabeln har vid avsedd användning fördelen att oönskad utstrålning från kabeln undviks.
Även koaxialkablar kan stråla oönskat om så kallade mantelvågor finns. Då kan kablar som ligger direkt intill koaxialkabeln påverkas och en del av effekten kan kopplas ut. Mantelvågor kan till exempel dämpas med en mantelvågsspärr.
Hos koaxialkablar är de två ledarna olika formade, och vid avsedd drift ligger olika spänningar på dem (skärmen har ingen spänning mot jord).
En nackdel med koaxialkablar är att förluster uppstår i dielektrikumet och att överslag kan inträffa vid höga spänningar. Den parallelltrådiga matarledningen har fördelen att den har lägre dämpning och högre spänningstålighet.
Vid höga spänningar och/eller effekter måste även lämpliga kontakter användas. Särskilt lämplig är N-kontakten.
