Ju kraftigare en AM-bärvåg moduleras, desto mer ändras dess amplitud över tid. Utan modulation sänds bara HF-bärvågen med konstant amplitud (jfr figur UPPGRADERING-9.2.1). Med ökande modulation följer HF-bärvågens amplitud allt mer den pålagda LF-signalen, så att den typiska envelopen uppstår (jfr figur UPPGRADERING-9.2.2).
Förhållandet mellan den modulerande LF-signalens amplitud och den omodulerade bärvågsamplituden bestämmer modulationsgraden $m$. Vid modulationsgrad $m=1$, alltså $\qty{100}{\percent}$, styrs bärvågen ut fullständigt. Envelopen varierar då mellan noll och det dubbla värdet av den omodulerade bärvågsamplituden (jfr figur UPPGRADERING-9.2.3).
Så snart modulationsgraden blir större än $m=1$, alltså $\qty{100}{\percent}$ (jfr figur UPPGRADERING-9.2.4), talar man om överstyrning. Envelopen når då inte bara värdet noll utan skulle matematiskt sett byta polaritet. Därför kan signalen inte längre återges utan distorsion med en vanlig envelopdetektor.
I verkliga sändare kan överstyrning dessutom leda till begränsning och därmed till oönskade extra spektralkomponenter, så kallad sidbandsstänk (splatter). För att undvika detta får modulationsgraden vid konventionell AM vara högst $\qty{100}{\percent}$.
Modulationsgraden beräknas med följande formel (se även figur UPPGRADERING-9.2.5):
$$m = \frac{\hat{U}_\mathrm{mod}}{\hat{U}_\mathrm{T}}$$
