På instegsnivån lärde vi oss att amplitudmodulation ger två sidband bredvid bärvågen, ett undre (LSB) och ett övre (USB), som innehåller hela informationen i den modulerande signalen, medan själva bärvågen inte överför någon information. Eftersom båda sidbanden innehåller samma information räcker det att sända ett av dem och undertrycka bärvågen (jfr figur ?). Den metoden kallas enkelsidbandsmodulation eller Single Sideband (SSB), som vi också redan träffat på tidigare. Fördelen med SSB är att ingen sändareffekt slösas på bärvågen och det andra sidbandet, så att hela effekten kan användas effektivt för informationsöverföring samtidigt som den behövda bandbredden är betydligt mindre än vid AM.
Vid enkelsidbandsmodulation (SSB) innehåller sändsignalen – beroende på vilket sidband som valts på transceivern – antingen bärvågsfrekvensen plus LF-modulationsfrekvensen (vid USB) eller bärvågsfrekvensen minus LF-modulationsfrekvensen (vid LSB). Figur UPPGRADERING-9.3.1 visar två exempel: Moduleras en sändare med bärvågsfrekvensen $\qty{7,100}{\mega\hertz}$ med en LF-signal på $\qty{1}{\kilo\hertz}$ i USB, strålar sändaren ut frekvensen $\qty{7,100}{\mega\hertz} + \qty{1}{\kilo\hertz} = \qty{7,101}{\mega\hertz}$. Moduleras sändaren i stället i LSB, strålar den ut frekvensen $\qty{7,100}{\mega\hertz} -\qty{1}{\kilo\hertz} = \qty{7,099}{\mega\hertz}$.
AM-signaler överför båda sidbanden och bärvågen och har därför en bandbredd på något mer än det dubbla av den modulerande LF-signalen (jfr figur UPPGRADERING-9.3.1). Bandbredden hos en SSB-signal motsvarar ungefär bandbredden hos den modulerande LF-signalen (efter filtrering och begränsning av LF-signalens bandbredd). Vid SSB överförs inte heller signaldelar under $\qty{300}{\hertz}$ och bärvågen ($\qty{0}{\hertz}$), utan de undertrycks. Därför har SSB något mindre än halva bandbredden hos AM.
Som vi redan lärt oss om morsetelegrafi med Continuous Wave (CW) slås en konstant högfrekvent bärvåg på och av i en bestämd rytm. CW-signaler kräver minst bandbredd jämfört med talmodulerade signaler som AM och SSB. Det beror på att det vid CW bara är en enda frekvens som nycklas, och man inte, som vid talsignaler, behöver överföra flera frekvensdelar av en LF-signal samtidigt.
Bandbredden hos CW-signaler beror på teckenhastigheten (nyckelhastigheten) och är vid en normal givarhastighet på 20 ord per minut (100 tecken per minut) ca $\qty{300}{\hertz}$.
För att undvika störningar på angränsande stationer i frekvensbandet bör den upptagna bandbredden hos en SSB-signal begränsas till högst ca $\qty{2,7}{\kilo\hertz}$. Den bandbredden är fullt tillräcklig för god talförståelighet. Därför bandbegränsas mikrofonens LF-signal i sändaren: Frekvensdelar under ca $\qty{300}{\hertz}$ samt över ca $\qty{3}{\kilo\hertz}$ undertrycks, eftersom de bidrar föga till talförståeligheten.
I praktiken har SSB-filter för att generera en SSB-signal ofta en bandbredd på bara ca $\qty{2,4}{\kilo\hertz}$. Även den smalare bandbredden räcker i många fall för god talförståelighet och ger samtidigt ett ännu effektivare utnyttjande av det tillgängliga frekvensspektrumet.
Störningar på angränsande stationer kan också uppstå genom s.k. splatter, som kan orsakas av för hög mikrofonförstärkning och därmed överstyrning av LF-stegen. I sändsignalen innebär det att SSB-överföringens bandbredd ökar, vilket kan störa andra stationer.
För låg mikrofonförstärkning (LF-amplitud) ger lägre modulation av SSB-sändaren, vilket leder till lägre uteffekt. Därför är det viktigt att mikrofonförstärkningen ställs in optimalt för god kommunikation i SSB (varken för hög eller för låg). I avsnittet om dynamikkompressor går vi närmare in på detta.
