En särskild teknik som ofta används av eftertraktade stationer är splittrafik. Då lyssnar den eftertraktade stationen på en annan frekvens än den sänder på. Den CQ-anropande stationen aviserar splittrafiken med en uppgift om den frekvens eller det frekvensområde där den lyssnar. Uppgifterna ges alltid i $\unit{\kilo\hertz}$.
En fördel med splittrafik är att den särskilda stationen förblir tydligt hörbar och inte själv ”drunknar” i pileupen.
Mottagningsfrekvensen kan anges som avstånd till sändningsfrekvensen. ”Split 5 up” betyder till exempel att den anropande stationen lyssnar 5 kHz över sin sändningsfrekvens. Om stationen till exempel, som i bild HAREC-18.2.1, sänder på $\qty{28410}{\kilo\hertz}$ ska man svara på $\qty{28415}{\kilo\hertz}$.
Oftare anger en eftertraktad station inte bara en enskild frekvens utan ett helt frekvensområde. En station som anropar på $\qty{28410}{\kilo\hertz}$ menar med ”split up 28420 to 28430” eller kort ”tuning 420 to 430 up” att den lyssnar på ständigt växlande frekvenser i området från $\qty{28420}{\kilo\hertz}$ till $\qty{28430}{\kilo\hertz}$ (bild HAREC-18.2.2).
Tricket med frekvensområdet vid splittrafik är att ingen vet på vilken frekvens den eftertraktade stationen just lyssnar. Man måste alltså på måfå välja en frekvens i området och svara där. För den CQ-anropande stationen blir fördelen att den lättare kan höra ut enskilda anropssignaler, eftersom bara en liten del av de intresserade radioamatörerna träffar rätt frekvens.