Ett nätaggregat omvandlar växelspänningen $\qty{230}{\volt}$ från vägguttaget till en lägre likspänning. Inom amatörradion använder vi ofta nätaggregat som ger en likspänning på $\qty{13,8}{\volt}$ på utgången, för att till exempel driva en transceiver.
För att kontrollera driftstillståndet hos ett nätaggregat finns belysta strömbrytare, kontrollampor (lysdioder) eller belysta mätinstrument. Mätinstrumenten kan visa driftspänningen i volt och den aktuella strömstyrkan i ampere var för sig. Det finns också digitala displayer som går att växla mellan de två.
Ett nätaggregat ansluts ofta med en jordad stickpropp (Schuko) till vägguttaget. Med en jordad stickpropp spelar instickningsriktningen ingen roll, eftersom polariteten ständigt växlar vid växelspänning. Stickpropp och uttag har vardera 3 poler, som syns i figur HAREC-10.3.2. Stickproppens stift passar i uttagets öppningar och ger förbindelse med de så kallade L- och N-ledarna, mellan vilka den farliga växelspänningen $\qty{230}{\volt}$ ligger.
Den yttre glidkontakten på stickproppen kallas skyddskontakt (markerad röd i figur HAREC-10.3.2). Skyddskontakten ansluts vid instickning till uttagets så kallade PE-ledare. ”PE” är förkortningen av det engelska ”protective earth”, som betyder skyddsjord. När stickproppen sätts i jordas alltså nätaggregatets metallhölje. Därmed utesluts en farlig spänning på höljet.
Nätaggregatets utgång och förbindelsekabeln till transceivern är tvåpoliga, så att en sluten strömkrets kan bildas. Det är förutsättningen för att strömmen ska kunna flyta från nätaggregatet till transceivern, genom den och tillbaka till nätaggregatet.
Utgångsklämmorna för likspänningen är färgade: röd står för plus och svart för minus. När förbindelsekabeln till transceivern ansluts måste denna polaritet ovillkorligen beaktas. I annat fall kan det leda till kortslutning eller i värsta fall till att transceivern förstörs. Först när alla ledningar är anslutna och polariteten kontrollerats bör nätaggregatet slås på.
I nätaggregatet och i förbindelsekabeln till transceivern finns så kallade finsäkringar. De kan upptäcka ett fel (kortslutning eller överbelastning) och bryta strömmen. Oftast är det smältsäkringar, där en tunn tråd smälter när för mycket ström flyter. Då är strömkretsen inte längre sluten och ingen ström kan flyta. Man talar då om en utlöst säkring eller på fackspråk en termisk frånkoppling.
Fördjupning: Finsäkringar är $\qty{5}{\milli\meter} \times \qty{20}{\milli\meter}$ stora och finns i olika utföranden. De skiljer sig i strömstyrka och utlösningskarakteristik. Trögsäkringar används alltid när inkopplingsströmmen är betydligt högre än märkströmmen, till exempel i nätaggregat. Säkringens utlösningstid beror på strömstyrkan och hur länge strömmen flyter. I tabell HAREC-10.3.5 finns vanliga värden för utlösningstiden sammanställda. Mer exakta uppgifter ger tillverkarna i form av kurvor i sina datablad.
När en smältsäkring har löst ut och man har hittat och åtgärdat orsaken måste den bytas. Defekta säkringar får dock bara ersättas med likadana! Man måste ta hänsyn både till strömstyrkan och till den så kallade utlösningskarakteristiken, som anger hur snabbt en säkring löser ut (snabb, medeltrög, trög).
| Utlösningskarakteristik | Beteckning | Frånkopplingstid |
|---|---|---|
| snabb | F | max. $\qty{30}{\milli\second}$ |
| medeltrög | MT | max. $\qty{90}{\milli\second}$ |
| trög | T | max. $\qty{300}{\milli\second}$ |
VARNING: Att överbrygga en defekt säkring, till exempel med aluminiumfolie, är otillåtet och mycket farligt. Det finns brandrisk!
Nätaggregat av hög kvalitet har ofta också en elektronisk strömbegränsning. Vid kortslutning ser den till att strömstyrkan begränsas. Det kallas kortslutningsströmbegränsning. När felet är avhjälpt behöver ingen säkring bytas.
