Hos en resonant, mittmatad halvvågsdipol i fritt rum ligger matningsimpedansen idealiserat vid ca $\qty{73,1}{\ohm}$ och alltså ungefär vid $\qty{75}{\ohm}$. Det värdet ligger visserligen redan i storleksordningen av de önskade $\qty{50}{\ohm}$, men stämmer inte exakt. Används en sådan dipol direkt med en $\qty{50}{\ohm}$-matarledning uppstår därför en lätt felanpassning. För optimal effektöverföring och ett så lågt SWR som möjligt kan det därför vara klokt att anpassa även en dipol. Det gäller i princip också vid uppsättningshöjder på ungefär en våglängd eller mer, men den verkliga matningsimpedansen kan avvika något beroende på trådtjocklek, omgivning och uppsättningshöjd, som vi strax ska se.
Vid växelverkan med marken på grund av lägre uppsättningshöjd rör sig matningsimpedansen hos en mittmatad dipol i området $\qty{40}{\ohm}$ till $\qty{90}{\ohm}$, som figur HAREC-19.14.1 visar.
Utför man en dipol som vikt dipol fördubblas spänningen på grund av de seriekopplade men delvis parallellt dragna antenndelarna, och den nödvändiga strömmen halveras. Det motsvarar en fyrdubbling av matningsimpedansen. Därför har en vikt dipol en matningspunktsimpedans på $\qtyrange{240}{300}{\ohm}$.
Hos en groundplane-antenn faller däremot den ena dipolhalvan bort och ersätts av en jord med så låg resistans som möjligt. Här får man alltså en matningsresistans på $\frac{\qty{73,1}{\ohm}}{2} \approx \qty{37}{\ohm}$, vilket är hälften av matningsresistansen hos en dipol i fritt rum. Hos groundplane-antenner med radialer som är vinklade $\qty{45}{\degree}$ nedåt blir matningsresistansen genom radialernas extra strålning exakt $\qty{50}{\ohm}$, så att ingen ytterligare anpassning till vanliga koaxialkablar behövs. Därför ligger matningspunktsimpedansen hos en groundplane mellan $\qtyrange{30}{50}{\ohm}$.
Vid dålig jordning eller växelverkan med marken kan en groundplane-antenn även med horisontellt utlagda radialer (t. ex. på markytan) få en matningsresistans över $\qty{37}{\ohm}$. Den extra resistansen orsakas då av markförluster.
