På instegsnivån lärde vi oss redan om superheterodynmottagaren. Här ska vi nu syssla med dubbelsuperheterodynmottagaren. Till skillnad från enkelsupern används i dubbelsupern 2 mellanfrekvenser, som visas i figur HAREC-13.7.1.
Genom att använda en hög första MF är, som beskrivits i föregående avsnitt, god undertryckning av spegelfrekvensen möjlig. De två möjliga mottagningsfrekvenserna ligger därigenom mycket långt från varandra, och undertryckning av den oönskade mottagningsfrekvensen (spegelfrekvensen) är lätt att åstadkomma med ingångsfilter före den första blandaren.
Genom att använda en låg 2:a MF kan man i ett andra steg uppnå hög selektivitet hos mottagaren, eftersom filter med hög Q-värde och branta flanker är tekniskt mycket lätta att realisera för låga frekvenser.
Den första MF och den högsta önskade mottagningsfrekvensen bör hos en kortvågsmottagare, beroende på mottagarkoncept, också ligga så långt från varandra som möjligt, för att undvika direktmottagning av MF via antennen. Den 1:a MF bör därför vara det dubbla av den högsta mottagningsfrekvensen.
En utvidgning av dubbelsuper-konceptet vore trippelsupern, där en låg 3:e MF bildas. Det kan vara meningsfullt för särskilda demodulationsmetoder eller för att realisera metoder för störundertryckning (notchfilter). Beräkningen av mellanfrekvenser och oscillatorfrekvenser sker då på motsvarande sätt som för dubbelsupern.
Efter den första blandaren kan ett mycket smalt filter, avstämt till den 1:a MF, användas för att förbättra storsignalegenskaperna. Det filtret kallas roofing-filter. Roofing-filtrets bandbredd måste vara minst lika stor som den största behövda bandbredden hos de avsedda driftsätten.
Dubbelsupern består av följande funktionsblock:
För att beräkna de behövda oscillatorfrekvenserna för en önskad mottagningsfrekvens måste man tänka på att oscillatorfrekvenserna kan ligga över eller under blandarens önskade ingångsfrekvens. Därför finns det för varje blandarsteg två lösningsmöjligheter.
