Oscillatorer är ett av de viktigaste kretselementen inom amatörradio. De är så att säga hjärtat i varje radio. Oscillatorer alstrar högfrekventa svängningar i sändare och mottagare.
Hjärtat i en oscillator är ett förstärkarelement vars utsignal återkopplas till dess ingång.
För att en oscillator ska kunna alstra odämpade svängningar måste två grundvillkor vara uppfyllda. Dels måste utsignalen återkopplas i fas till kopplingens ingångspunkt. Dels måste amplituden hos den återkopplade signalen vara minst lika stor som ingångssignalens. Man säger också att den så kallade slingförstärkningen måste vara större än 1, för att självsvängning ska bli möjlig och upprätthålla svängningen.
Kopplingen i figur UPPGRADERING-8.8.1 är en kapacitivt återkopplad trepunktsoscillator. Utsignalen återkopplas från kopplingens emitter via en kapacitiv spänningsdelare till transistorns bas. Oscillatorns frekvens bestäms främst av svängningskretsen i basen (bestående av spole och trimkondensator) samt den kapacitiva spänningsdelaren, som är parallellkopplad med svängningskretsen. Kopplingen är en oscillator i kollektorkoppling, eftersom kollektorn ligger på jord med avseende på växelspänning.
För att öka en oscillators frekvensstabilitet kan dess frekvensbestämmande komponent (svängningskretsen) ersättas av en kristall. Kristaller kan exciteras till svängning både på sin grundfrekvens och på sina övertoner (övertonssvängningar). För att en kristall ska kunna drivas på en övertonsfrekvens måste dock förstärkaren vara frekvensselektiv (t. ex. genom en svängningskrets). Finns ingen sådan kan man dra slutsatsen att kristallen drivs på sin grundfrekvens (se figur UPPGRADERING-8.8.2).
Oscillatorsignalen bör alltid tas ut på oscillatorns lägsta impedanspunkt för att belasta den så lite som möjligt. I en kollektorkoppling är detta transistorns emitter.
Efter en oscillator bör man alltid koppla ett så kallat buffertsteg, som ser till att oscillatorn frikopplas från övriga kretsdelar och att dess frekvens inte påverkas av belastning på utgången. Ett buffertsteg utformas oftast som en kollektorkoppling (emitterföljare) och har hög ingångsimpedans, som belastar oscillatorn minimalt. På dess utgång kan oscillatorsignalen sedan bearbetas vidare med låg impedans.
Mätningar på oscillatorer bör alltid göras efter buffertsteget, eftersom oscillatorn annars belastas med parasitkapacitanser och dess frekvens därigenom påverkas.
