Effektförstärkare

I kapitlet om grundläggande kopplingar har vi redan lärt känna olika transistorförstärkare. I sändaren tittar vi nu särskilt på effektförstärkare. De förstärker den HF-signal som skapats i de föregående stegen till sändarens önskade uteffekt.

Hos HF-effektförstärkare kan man i princip skilja mellan två utföranden:

  1. Bredbandiga HF-förstärkare har en så jämn förstärkning som möjligt över ett relativt stort frekvensområde, till exempel över stora delar av kortvågsområdet $\qtyrange{1}{30}{\mega\hertz}$, jämför figur UPPGRADERING-11.3.1.
  2. Selektiva HF-förstärkare är däremot avstämda till ett jämförelsevis smalt frekvensområde, till exempel ett enskilt amatörradioband, jämför figur UPPGRADERING-11.3.2.

Bredbandiga HF-förstärkare känner man ofta igen på de bredbandiga kopplingstransformatorerna mellan förstärkarstegen. Tillsammans med kondensatorer bildar dessa inga svängningskretsar som är avstämda till en bestämd frekvens. Även den redan kända principen med motkopplad (push-pull) förstärkare återfinns i många HF-effektförstärkare.

Denna alternativtext har ännu inte granskats.

1) Sammanfattning: Kopplingsschema med två transistorer ovanpå varandra mellan en övre (+) och en undre (−) matningsskena, en transformator till vänster och en till höger samt en spole, två kondensatorer och två motstånd.

2) Detaljerad beskrivning: Upptill går en horisontell ledning med en anslutning ”+” längst till höger; nedtill en horisontell ledning med en anslutning ”−” längst till höger, i mitten av den undre ledningen är en jordsymbol ansluten. Från den övre ”+”-skenan går till höger en vertikal spole (induktans) nedåt till en nod. Vid denna nod ligger den övre anslutningssidan av en lindning ritad till vänster om den (del av den högra transformatorn) och den övre plattan på en kondensator; den undre plattan på denna kondensator går nedåt till en vågrät ledning, som vidare är dragen åt vänster till mittnoden mellan de båda transistorerna och åt höger till den nämnda lindningens undre anslutning; denna ledning fortsätter vidare nedåt till ”−”-skenan. Till höger om det just beskrivna lindningsparet står en andra lindning (höger transformator) med två öppna anslutningar åt höger. I planens mitt finns två cirkelformigt ritade bipolära transistorer ovanpå varandra; deras baser är dragna åt vänster. Den gemensamma mittanslutningen mellan de båda transistorerna är en nod som leder åt vänster till en lodrät samlingsledning och åt höger (som beskrivet ovan) till kondensator- och transformatorgrenen. Den övre transistorns övre anslutning är förbunden med ”+”-skenan via den vänstra lodräta ledningen; den undre transistorns undre anslutning är förbunden med ”−”-skenan. Till vänster är ytterligare en transformator ritad: en höger lindning med tre anslutningspunkter (övre ände, mittuttag med punktmarkering, undre ände) och en vänster lindning med två öppna anslutningar åt vänster. Den högra lindningens mittuttag är förbundet med den vänstra lodräta samlingsledningen; vid denna ledning ligger upptill ett motstånd till ”+”-skenan och nedtill ett motstånd till ”−”-skenan. Den högra lindningens övre och undre ändar leder vardera en kort bit åt höger till de båda transistorernas baser. Uppe till vänster är dessutom en kondensator ansluten från sidan till den övre delen av den vänstra lodräta ledningen. Förbindelsepunkter är markerade som svarta punkter.
Figur UPPGRADERING-11.3.1: Bredbandig HF-effektförstärkare med push-pull-koppling

Selektiva HF-förstärkare känner man däremot typiskt igen på sin frekvensselektiva utformning, som kännetecknas av serie- eller parallellsvängningskretsar i HF-signalvägen.

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en horisontell ledare nedtill, en NPN-transistor i mitten, till vänster med en variabel spole, flera kondensatorer och motstånd samt en spole och en transformator i högra delen.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en horisontell ledare nedtill med anslutningspunkter till vänster och höger och jordsymbol samt en NPN-transistor i mitten. Längst till vänster finns en variabel spole, vars mittuttag leder till en anslutningspunkt åt vänster och som nedtill är ansluten till den horisontella ledaren. Parallellt med denna spole ligger två seriekopplade kondensatorer. Mellan dem går en avgrening åt höger som leder till en knutpunkt mellan två motstånd. Det nedre motståndet är förbundet med den horisontella ledaren, det övre är via en spole förbundet med en anslutningspunkt (”+”) till höger. Från förbindningspunkten mellan de båda motstånden leder en förbindelse till basen på en NPN-transistor. Emittern leder till ett motstånd, till vilket en kondensator är parallellkopplad och som båda är nedåt förbundna med den horisontella ledaren. Mellan kollektorn och den horisontella ledaren ligger likaså en kondensator, vars övre ände leder till den variabla primärlindningen på en transformator. Primärlindningens nedre ände är uppåt förbunden med vänstra änden på den redan nämnda spolen vid ”+”-anslutningspunkten uppe till höger och nedåt med den horisontella ledaren. Transformatorns sekundärlindning har upptill en anslutningspunkt och leder nedtill till den horisontella ledaren.
Figur UPPGRADERING-11.3.2: Selektiv HF-effektförstärkare med frekvensselektiv utformning

Förstärkare av de ovan nämnda typerna kan också vara flerstegade genom att enskilda steg kopplas efter varandra.

Mellan förstärkarstegen i en effektförstärkare, och vid deras in- och utgångar, behöver man göra en impedansanpassning. Den behövs för att HF-utimpedansen hos ett steg ska anpassas så bra som möjligt till HF-inimpedansen hos nästa steg, för maximal förstärkning, minimal distorsion och optimal verkningsgrad (undvika reflektioner och olinjäriteter).

Impedansanpassningen kan göras antingen bredbandigt med en transformator med lämpligt omsättningsförhållande, eller frekvensselektivt med en anpassad (avtappad) svängningskrets.

Vid frekvensselektiv anpassning finns det två grundläggande sätt:

  • med en induktiv spänningsdelare (spole med uttag och parallellkondensator)
  • med en kapacitiv spänningsdelare (två kondensatorer i serie med en spole parallellt)

Dessa spolar och kondensatorer kan vara ordnade i olika konfigurationer (parallell- eller seriekrets) för att uppnå önskad impedanstransformation och eventuellt samtidigt dämpa övertoner (pi-filter).

Figur UPPGRADERING-11.3.3 visar en kortvågsförstärkare med LDMOS-fälteffekttransistorer. LDMOS står för Laterally Diffused Metal-Oxide-Semiconductor och betecknar en särskild fälteffekttransistor för HF-effektförstärkare. Själva förstärkarkopplingen (övre delen) är mycket enkelt uppbyggd. Det är återigen en push-pull-förstärkare med två FET:ar som arbetar i push-pull-konfiguration. De båda transistorerna styrs via en gemensam ingångstransformator. Förstärkarens utgång tas ut via ytterligare en transformator. Den nedre delen av kopplingen är också mindre komplicerad än man kan tro: i stort sett skapas här bara BIAS-spänningen för transistorerna via en spänningsdelare.

Man ska inte låta sig luras av den välkända egenskapen hos en fälteffekttransistor: vid likspänning är gaten praktiskt taget strömlös och har därför en mycket hög inimpedans. Vid höga frekvenser spelar dock transistorns parasitiska kapacitanser en viktig roll, särskilt kapacitanserna mellan gate och source samt mellan gate och drain. Deras kapacitiva reaktans blir mindre med stigande frekvens, så att en HF-ström kan flyta vid gaten. Hos HF-effekttransistorer kan inimpedansen därför vara betydligt lägre än man skulle vänta sig utifrån en likströmsbetraktelse av en FET. Ingångstransformatorn $T_1$ används därför för att anpassa $\qty{50}{\ohm}$ till transistorernas lågohmiga inimpedans.

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en horisontell ledare, en vänster ingång (”HF_IN”) och en höger utgång (”HF_OUT”), en förspänningsmatning (”U_BIAS = 12 V”) och en effektmatning (”U_DD = 50 V”), två MOSFET, två transformatorer, flera motstånd, kondensatorer och spolar.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en horisontell ledare nedtill som ligger på jord, med en anslutningspunkt vardera till höger och vänster. Uppe till vänster är en anslutningspunkt ”HF_IN” ritad. Den är förbunden med övre änden på primärlindningen i en transformator ”T_1 (4:1)”. Dess nedre ände ligger på jord. Sekundärlindningen är upptill och nedtill förbunden med gateanslutningen på var sin av två spegelvänt placerade MOSFET K_1 och K_2. Båda MOSFET:arnas sourceanslutningar är förbundna med varandra och med en jordanslutning. Drainanslutningarna ligger parallellt med primärlindningen på en transformator ”T_2 (1:9)”. Sekundärlindningen går uppåt till utgången ”HF_OUT” och nedåt mot jord. Från sekundärlindningen på T_1 går en förbindelse via ett 51-Ω-motstånd R_5 till en knutpunkt och vidare via ett 6,8-kΩ-motstånd R_4 nedåt till den horisontella ledaren. Parallellt med detta motstånd finns en 100-nF-kondensator C_4. Från knutpunkten leder åt vänster en förbindelse till släpkontakten ”2” på ett inställbart 220-Ω-motstånd R_3. Från detta motstånds övre ände (”1”) går det via två seriekopplade motstånd – på 270 Ω (R_2) och 330 Ω (R_1) – till en anslutningspunkt åt vänster. Mellan denna anslutningspunkt och den horisontella ledarens vänstra anslutningspunkt är en vertikal pil nedåt märkt ”U_BIAS = 12 V” ritad. Mellan de båda seriekopplade motstånden grenar en förbindelse med en zenerdiod (triangel pekande uppåt) av. Nedåt är zenerdioden förbunden med den horisontella ledaren. Under zenerdioden är ledaren märkt ”U_Z = 6,2 V”. Det inställbara motståndets nedre ände (”3”) går via ett 150-Ω-motstånd R_6 nedåt till den horisontella ledaren. Från mitten av primärlindningen på transformatorn T_2 går en förbindelse via en 100-pF-kondensator C_2 till den horisontella ledaren. Ovanför C_2 grenar en ledare av åt höger, som via en 100-µH-spole leder till en anslutningspunkt till höger. Från spolens högra ände går en förbindelse nedåt via en 470-nF-kondensator C_5 mot jord. Mellan anslutningspunkten och den horisontella ledarens högra anslutningspunkt är en vertikal pil nedåt märkt ”U_DD = 50 V” ritad.
Figur UPPGRADERING-11.3.3: Kortvågsförstärkare med fälteffekttransistorer

Som antytts ovan behöver de aktiva elementen i en effektförstärkare, förutom den nödvändiga driftspänningen, också en likspänningsinställning av arbetspunkten (BIAS). Denna arbetspunkt skapas vanligen med spänningsdelare som av en stabiliserad hjälpspänning, med hjälp av trimpotentiometrar för optimal inställning, ger önskad BIAS-spänning till elementen.

När du betraktar BIAS-spänningen och dess inverkan på kopplingens element ska kopplingen bara betraktas likspänningsmässigt. Då ignoreras kondensatorer, eftersom de bara kan överföra växelspänning. Lindningar på transformatorer och spolar ses vid likspänningsbetraktelsen som kortslutningar. I princip räcker det vid sådana uppgifter att tillämpa grundkunskaperna om Ohms lag och spänningsdelare!

Beräkningen av BIAS-spänningen för en given koppling sker med Ohms lag, med hänsyn till parallell- och seriekoppling av motstånd. Viktigt är att transistorernas gateanslutningar utgör kapacitanser och därför kan försummas vid en likspänningsbetraktelse.

Motståndet $R_5=\qty{51}{\ohm}$ påverkar praktiskt taget inte likspänningen vid gaten, eftersom nästan ingen likström flyter in i LDMOS-transistorns gate. För HF-signalen är $R_5$ däremot viktigt: tillsammans med gatekapacitansen dämpar det möjliga högfrekventa svängningar och förbättrar på så sätt förstärkarens stabilitet.

Motståndet $R_4=\qty{6,8}{\kilo\ohm}$ ser till att gaten har en definierad potential mot jord även om arbetspunktsinställningen skulle brytas. Det laddar dessutom ur gatekapacitansen och förhindrar därmed att transistorn oavsiktligt blir ledande genom en flytande gate, t. ex. om potentiometern $R_3$ är defekt. Eftersom $R_4$ ligger parallellt med spänningsdelarens undre gren måste det beaktas vid den exakta beräkningen av gatespänningen.

Kopplingen i figur UPPGRADERING-11.3.4 visar en VHF-effektförstärkare med fälteffekttransistorer. Även här arbetar de två transistorerna som push-pull-slutsteg, vilket är den enkla delen av kopplingen. De korta koaxialledningarna ingår i anpassningsnätverket och transformerar LDMOS-transistorernas låga impedans till en impedans som passar den övriga kopplingen. Resten av kopplingen är återigen skapandet av BIAS-spänningen för transistorerna, inklusive temperaturkompensering. Potentiometrarna $R_1$ och $R_2$ bildar var sin spänningsdelare som ställer in BIAS-spänningen för respektive transistor.

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med tre vertikala ledare, två block (till vänster ”Ingångsanpassning” och till höger ”Utgångsanpassning”), en +5-V- och en +50-V-matning, två MOSFET-transistorer samt kondensatorer och spolar.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med tre vertikala ledare, av vilka den högra har en anslutningspunkt märkt ”+50 V” upptill och nedtill. Till vänster i kopplingsschemat finns en koaxialingång (”HF_IN”), som åt höger leder in i ett stort block ”Ingångsanpassning”. Blockets båda utgångar leder via var sin kondensator till två knutpunkter, mellan vilka en variabel kondensator är ritad. Från de båda knutpunkterna leder åt höger en förbindelse vardera via en cylindrisk komponentsymbol till gateanslutningarna på två spegelvänt ritade MOSFET-transistorer. De båda knutpunkterna är uppåt respektive nedåt förbundna via en spole med släpkontakten på ett variabelt motstånd R_1 respektive R_2. Motstånden högra utgångar leder var och en mot jord, de vänstra utgångarna är förbundna med varandra med en lång vertikal ledare. Det övre motståndets vänstra utgång leder dessutom via en ledare märkt ”U_BIAS” åt vänster via ett motstånd till anslutningspunkten ”+5 V”. Till höger om detta motstånd finns en kondensator mot jord och bredvid den två seriekopplade motstånd, likaså mot jord, av vilka det ena är variabelt och markerat med ”ϑ” samt vertikal dubbelpil (inställningsriktning). Transistorernas sourceanslutningar är förbundna med varandra och med jord. Drainanslutningarna går uppåt och nedåt via en förgreningspunkt vardera och en spole till en övre respektive en nedre anslutningspunkt för ”+50 V”. Från förgreningspunkterna leder en förbindelse vardera via kondensatorer in i ett stort block ”Utgångsanpassning”, som åt höger är förbundet med en koaxialutgång ”HF_OUT”.
Figur UPPGRADERING-11.3.4: VHF-förstärkare med fälteffekttransistorer

Ett pi-filter (jämför figur UPPGRADERING-11.3.5) kan anpassa impedanserna vid sin in- och utgång genom förhållandet mellan de två kapacitanserna. Pi-filtrets spole bestämmer tillsammans med de två kapacitanserna filtrets avstämningsfrekvens. Pi-filtret dämpar samtidigt, genom sin lågpasskaraktär, oönskade övertoner i sändsignalen.

TODO
Figur UPPGRADERING-11.3.5: Pi-filter

En liknande funktion har en LC-koppling efter en HF-effektförstärkare. Även den används för impedansanpassning och samtidig dämpning av övertoner.

Hos effektförstärkare är det viktigt att HF-mässigt avkoppla de enskilda stegen så bra som möjligt från driftspänningen, för att undvika återverkningar på andra steg (svängningsbenägenhet, moduleringseffekter osv.). För detta avkopplas driftspänningstillförseln till de enskilda stegen från varandra med seriekopplade induktanser och avkopplingskondensatorer mot jord. Denna anordning utgör ett lågpassfilter, eftersom i idealfallet bara den önskade DC-driftspänningen släpps igenom medan HF-delar blockeras.

HF-egenskaperna hos verkliga kondensatorer är frekvensberoende. Stora kapacitanser som elektrolytkondensatorer kan bara användas vid låga frekvenser och är i HF-området bara delvis verksamma. För att blockera även högre frekvenser med kondensatorer använder man ofta en kombination av olika kondensatortyper och kapacitansvärden, som tillsammans kan blockera ett större frekvensområde.


Fortsätt till nästa avsnitt: Parasitsvängningar