Detektormottagare

En av de första och enklaste mottagarna för rundradiomottagning (AM) var detektormottagaren (jfr figur UPPGRADERING-10.1.1).

Den här alternativtexten har inte granskats ännu.

Kortfattat: En svart, äldre utseende bordsapparat med en lodrät ringspole och flera inställningsorgan står på en ljus träyta.

Detaljerad beskrivning: På ett rektangulärt, mörkbrunt/svart hölje (med nött yta) sitter till vänster en platt, upprättstående ringspole av tätt lindat, ljust trådband med rutmönster. Framför den finns en liten svart inställningsmekanism med ett rött räfflat hjul och en glänsande, halvklotformad metalldel. Till höger sitter en stor räfflad vridknapp bredvid en halvcirkelformad skala med markeringar (bland annat 0–20), ovanför en svart skjutare som visare. På apparatens övre högra yta ligger två försänkta metallskruvar/anslutningar; i två hörn syns borrhål. På framsidan sitter en liten bit gulnad tejp. Bakgrunden är oskarp, träskivan har en fin ådring. — Figur UPPGRADERING-10.1.1: Detektormottagare

I en detektormottagare sätts en parallellsvängningskrets, bestående av spole och avstämbar kondensator, i svängning av en mottagen rundradiosignal UPPGRADERING-10.1.2 som tillförs via antennen. Förutsättningen är att svängningskretsen är avstämd till frekvensen hos en rundradiosändare. Med en likriktardiod (detektor) likriktas den AM-modulation som finns i mottagningssignalen (jfr figur UPPGRADERING-10.1.3). Därefter kan den demodulerade signalen göras hörbar direkt med en högohmig hörlur (jfr figur UPPGRADERING-10.1.4). Det är möjligt eftersom hörluren är trög och inte kan följa de enskilda strömpulserna. Den fungerar i praktiken som ett lågpassfilter och återskapar på så sätt envelopen, vilket motsvarar den önskade lågfrekvensen.

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.
1) Kort sammanfattning: Kopplingsschema med antenn, spole, inställbar kondensator, diod och en högtalarsymbol ansluten till höger; bredvid står ”2,7 k”.
2) Detaljerad beskrivning: En rektangulär ledarram bildar den yttre kretsen. Uppe till vänster finns en röd antennsymbol som via en lodrät ledning leder till en övre knutpunkt (svart punkt). Längs ramens vänstra kant ligger en spole (induktans) mellan den övre och nedre vänstra knutpunkten; vid den nedre vänstra knutpunkten finns en jordsymbol (tre avtagande streck). Från den övre vänstra knutpunkten löper den övre ledarbanan åt höger till en mittre knutpunkt (svart punkt). Därifrån leder en lodrät avgrening nedåt till den nedre ledaren; i denna avgrening sitter en inställbar kondensator (två parallella plattor med en sned pil genom plattorna). På den övre ledarbanan till höger om den mittre knutpunkten finns en blåritad diodsymbol: en triangel pekar åt höger mot ett lodrätt streck, bakom det fortsätter ledningen åt höger. Vid högra kanten är mellan den övre och den nedre ledarbanan en grönritad komponent med rektangulär kropp och kilformad ljudtrattsframställning (högtalarsymbol) ansluten; bredvid står den gröna texten ”2,7 k”. Flera svarta förbindelsepunkter markerar kretsens knutpunkter. — Figur UPPGRADERING-10.1.1: Kopplingsschema för en enkel detektormottagare

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.
1) Kort sammanfattning: En orangefärgad, sinusformad kurva U över tiden t med amplitud som under förloppet avtar och sedan åter tilltar.
2) Detaljerad beskrivning: Grafiken visar ett rätvinkligt koordinatsystem med svarta axlar och pilspetsar; den vertikala axeln är märkt ”U”, den horisontella ”t”. Nollinjen ligger som vågrät axel i bildens mitt, sifferbeteckningar saknas. En orangefärgad, sinusformad svängning löper längs tidsaxeln och svänger symmetriskt kring nollinjen. Från vänster till höger avtar amplituden först tydligt, når ungefär i bildens mitt ett minimum och tilltar därefter åter. Avstånden mellan nollgenomgångarna förefaller ungefär jämna. — Figur UPPGRADERING-10.1.2: Signal vid antennen

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.
Kort beskrivning: Diagram med en blå, snabbt svängande kurva över tidsaxeln, vars utslag från vänster till höger först blir mindre och därefter åter större; axlarna är märkta U (vertikalt) och t (horisontellt).
Detaljerad beskrivning: Ett kartesiskt koordinatsystem med pilspetsar uppåt och åt höger; den vertikala axeln är märkt ”U” och den horisontella ”t”. Det finns inga skalstreck eller siffror. En tunn, blå linje visar en tät följd av smala, sinusliknande halvvågor som alltid löper ovanför t-axeln och mellan topparna återvänder till axeln. Halvvågornas avstånd är nästan konstant, medan deras höjd långsamt varierar: Till vänster börjar medelhöga bågar, följda av högre, därefter avtar höjden gradvis till flera små bågar ungefär i mellanområdet, varefter höjden åter tydligt växer till flera stora bågar till höger, innan den längst ut vid kanten avtar något. Kurvan går aldrig under t-axeln. — Figur UPPGRADERING-10.1.3: Likriktad signal vid dioden

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.
1) Sammanfattning: Ett koordinatdiagram med axelmärkningarna ”U” (vertikalt) och ”t” (horisontellt) visar en grön kurva med fin, regelbunden vågighet på ett långsamt sjunkande och åter stigande förlopp, underlagd av många lodräta, grå streckade linjer.
2) Detaljerad beskrivning: Till vänster står en lodrät axel med pilspets uppåt och märkningen ”U”, nedtill en vågrät axel med pilspets åt höger och märkningen ”t”; skalvärden är inte inritade. Den gröna kurvan tar sin början nära axelkorsningen nere till vänster, stiger först med små, tätt följande uddar, når ett högre område, faller sedan över ett brett avsnitt jämnt åt höger, bildar ungefär i bildens mitt ett brett minimum med fortsatt små uddar och stiger i högra tredjedelen åter, där den åter visar högre värden med samma fina vågighet; vid högra kanten ligger den något under det föregående toppläget. Under den gröna kurvan fyller många lodräta, grå streckade linjer området från baslinjen till nära kurvan; de är jämnt fördelade längs t-axeln, förefaller längre i de höga avsnitten och kortare i dalen. Bakgrunden är vit, andra märkningar eller teckenförklaringar saknas. — Figur UPPGRADERING-10.1.4: Hörbar LF-signal

En detektormottagare har inget batteri utan hämtar sin energi direkt ur den mottagna signalen. Därför kan detektormottagare normalt användas för mottagning av starka rundradiosändare i närområdet och bara i begränsad utsträckning för fjärrmottagning av avlägsna sändare.

Hörluren måste vara högohmig i en detektormottagare, så att den inte dämpar svängningskretsen för mycket och inte försämrar mottagarens selektivitet och mottagningsförmåga för mycket.

Fortsätt till nästa avsnitt: Superheterodynmottagare (enkelsuper)