Som vi har lärt oss har amatörradioapparater och de matarledningar som är gängse inom amatörradio oftast en karakteristisk impedans på $\qty{50}{\ohm}$. Vi har också lärt oss att oönskade reflektioner uppstår i skarvar mellan matarledningar om den karakteristiska impedansen inte stämmer överens.
Även antenner har en egenskap som liknar den karakteristiska impedansen och som beror på hur antennelementen är arrangerade. Den egenskapen kallas matningsresistans eller fotpunktsresistans. Liksom vid sammankoppling av två matarledningar med olika karakteristisk impedans gäller även här: Om antennens matningsresistans inte passar den karakteristiska impedansen hos tillledningen uppstår oönskade reflektioner. En del av sändareffekten reflekteras tillbaka till radion och kan inte strålas ut från antennen.
Om däremot antennens matningsresistans och matarledningens karakteristiska impedans stämmer överens, och en optimal överföring av sändareffekten in i antennen därmed är säkerställd, säger man att anpassning föreligger.
Hur bra antennanpassningen är går att mäta. Förenklat bestämmer man hur mycket sändareffekt som reflekteras från antennen. Mätvärdet som instrumentet visar kallas stående-vågförhållande. Oftast används förkortningen SWR, från engelskans ”standing wave ratio”. För att bestämma SWR använder man en SWR-mätare, kort SWR-meter.
En SWR-meter mäter samtidigt den framåtgående sändareffekten som sändaren skickar till antennen och den bakåtgående effekten som har reflekterats. Det syns bra på SWR-metern i bild INSTEG-8.14.2, som visar framåtgående och bakåtgående effekt var för sig. SWR anger dock inte direkt förhållandet mellan de två mätvärdena, utan bestäms något mer komplicerat som $\text{SWR} = \frac {\sqrt{P_\text{V}}+\sqrt{P_\text{R}}} { \sqrt{P_\text{V}}-\sqrt{P_\text{R}}}$, där $P_\text{V}$ är den framåtgående och $P_\text{R}$ den bakåtgående effekten. Den här formeln behöver du inte kunna redan i det här skedet.
Moderna transceivrar har redan en SWR-meter inbyggd. Visningen finns oftast i displayen, se INSTEG-8.14.3.
SWR-meter och S-meter låter likadant men är olika: SWR-metern mäter stående-vågförhållandet vid sändning och S-metern mäter signalstyrkan vid mottagning.
Om transceivern saknar inbyggd SWR-meter kan man använda en extern SWR-meter. Den ansluts då mellan radion och antennen, som i bild INSTEG-8.14.4. Man säger också: ”SWR-metern kopplas in mellan transceivern och antennen”.
Är en antenn perfekt anpassad till tillledningen (t. ex. koaxialkabeln) visar SWR-metern värdet $\num{1}$. Det är det bästa uppnåeliga värdet. Då tas hela effekten upp av antennen. Ingen effekt reflekteras tillbaka in i sändaren.
Är ingen antenn ansluten till transceivern, eller är matarledningen antingen bruten eller kortsluten, är SWR-värdet nästan oändligt ($\infty$). En öppen respektive kortsluten kabel reflekterar nämligen sändareffekten fullständigt. I värsta fall kan det till och med förstöra sändaren i radion.
Förutom SWR-värdena $\num{1}$ och oändligt ($\infty$) är värdena $\num{2}$ och $\num{3}$ också markanta. Vid ett SWR-värde på $\num{2}$ reflekteras $\qty{11}{\percent}$, och vid ett SWR-värde på $\num{3}$ reflekteras $\qty{25}{\percent}$ av sändareffekten tillbaka in i sändaren. Moderna transceivrar förebygger skador på sändaren genom att sändareffekten i radion minskas automatiskt.
Ett mycket dåligt SWR, till exempel nära oändligt, kan man också få vid mycket dålig antennanpassning eller om matarledningen är skadad.
Är en antenn med dålig anpassning ansluten via en lång koaxialkabel till en radio med SWR-meter kan det visade SWR-värdet vara betydligt bättre än man skulle vänta sig utifrån den dåliga anpassningen. Orsaken är en hög kabeldämpning, som minskar inte bara signalen på väg till antennen utan också den reflekterade signalen.
