Om man riktar den ena delen av en dipol lodrätt uppåt och den andra parallellt med marken får man en ”Up- and Outer”-antenn (figur INSTEG-8.4.1). Den lodräta delen av antennen kallas strålare, den vågräta delen radial eller motvikt.
Även om den lodräta delen av vertikalantenner som Up- and Outer-antennen kallas strålare betyder det inte att den är den enda delen av antennen som avger radiovågen. Radiovågen avges i stället av hela konstruktionen, bestående av strålare och motvikt. Bara vid vissa konstruktioner bestäms den utstrålade vågen nästan helt av strålaren, till exempel hos en groundplane med horisontella och exakt symmetriskt placerade motvikter. Men även hos dessa antenner kan ett så kallat ”närfält” med höga fältstyrkor bildas vid motvikterna. Därför ska radialerna alltid räknas med när man bedömer skyddsavstånd.
Up- and Outer-antennen hör till de så kallade vertikalantennerna, eftersom strålaren är riktad lodrätt (vertikalt). Liksom hos dipolen är de båda delarna av Up- and Outer-antennen tillsammans $\lambda{} / 2$ långa, alltså en halv våglängd. Strålaren och motvikten är därför var för sig $\lambda{} / 4$ långa.
Om den radial som löper parallellt med marken mångfaldigas uppstår en groundplane-antenn, som ofta används inom amatörradion.
Man kan också ersätta radialen på en Up- and Outer-antenn med jorden. Då får man den marconiantenn som visas i figur INSTEG-8.4.2. Motvikten, alltså antennens andra del, bildas nu av jorden, som i idealfallet leder mycket bra. I kopplingsscheman används symbolen i figur INSTEG-8.4.3 för jord.
I praktiken är det ibland inte helt enkelt att få en bra förbindelse mellan antennkabeln och jorden. I enklaste fall använder man en jordspett: en metallstav stoppas ned i marken och ansluts till antennkabeln i stället för radialen. Något mer arbetskrävande, men ofta effektivare, är att till exempel gräva ned många trådar i marken och lägga ut dem som radialerna på en groundplane runt antennen. På så sätt får man en god jordförbindelse som även fungerar för högfrekvens.
Liksom hos Up- and Outer-antennen är marconiantennens vertikala strålare $\lambda{} / 4$ lång. Eftersom jorden används i stället för en motvikt kan man också beskriva marconiantennen som en ”mot jord matad $\lambda{} / 4$-vertikalantenn”.
Både groundplane- och marconiantennen strålar jämnt åt alla väderstreck. Därför kallas dessa två antenner också ”rundstrålande antenner”. Till skillnad från riktantenner lämpar sig rundstrålande antenner för att nå radioamatörer eller repeatrar i olika riktningar runt omkring. En riktantenn skulle behöva riktas om hela tiden.
För att en rundstrålande antenn ska fungera bra bör den placeras så högt och så fritt åt alla håll som möjligt. Bästa placering är därför på en hög mast som sticker upp över omgivande byggnader och träd, eller på hustaket.
Magnetfotsantenner används för övrigt gärna för mobil radiotrafik på biltaket. Biltaket bildar då, liksom jorden hos marconiantennen, motvikten. Radiotrafik från motorfordon går vi igenom närmare i kapitlet om installation i fordon.
