Inom amatörradion finns olika sorters anropssignaler. En sort har du redan träffat på: de personliga anropssignalerna. I Sverige får varje radioamatör en egen anropssignal som framgår av certifikatet, och den är unik och får bara användas av den radioamatör som den tilldelats. SSA utfärdar certifikat och anropssignaler på uppdrag av PTS.
En anropssignal består av tre delar: prefix, siffra och suffix. Prefixet består oftast av de två första tecknen, till exempel SA eller 4U. Ibland är det bara ett tecken. Därefter följer en siffra från 0 till 9. Sist kommer suffixet med minst ett tecken till. Figur INSTEG-3.1.1 ger en grafisk överblick över anropssignalens uppbyggnad.
Prefixet är landsspecifikt och kan användas för att lokalisera amatörradiostationen. Prefixen fastställs av den Internationella teleunionen (International Telecommunication Union, ITU) i radioreglementet (Radio Regulations, RR). Alla medlemsstater i ITU ska införa dem i sin nationella lagstiftning.
För Sverige finns i radioreglementet prefixen SA–SM, 7S och 8S.
Svenska personliga anropssignaler består av ett prefix (SA, SM eller SH), en distriktssiffra och ett suffix:
Siffran är en distriktssiffra. Sverige är indelat i radioamatördistrikt 0–7 efter län (0 Stockholm, 1 Gotland, 2 Västerbotten och Norrbotten, 3 Gävleborg, Västernorrland och Jämtland, 4 Örebro, Värmland och Dalarna, 5 Uppsala, Södermanland, Östergötland och Västmanland, 6 Halland och Västra Götaland samt 7 Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Blekinge och Skåne). Flyttar du till ett annat distrikt byter du i allmänhet bara siffra och behåller suffixet.
Förutom personliga anropssignaler finns klubbstationer (SK-serien) och automatiska och fjärrstyrda stationer, som vi går igenom längre fram i kapitlet.
SSA och PTS bestämmer vilka serier som används för vilka ändamål. Håll dig informerad om ändringar även efter provet.
