Yagiantennens funktion

I Instegscertifikatet har vi redan lärt känna riktantennen yagi-uda. Funktionsprincipen hos den här antennen är följande: En signal matas in på en dipol, som ibland utförs som vikt dipol. Vågen som utbreder sig från det här elementet, som kallas strålare, träffar både en något längre reflektor och en något kortare direktor (jfr figur HAREC-19.18.1). Många yagiantenner har flera direktorer. Reflektorn och direktorerna börjar då själva svänga, trots att de inte har någon direkt elektrisk förbindelse med strålaren.

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.

1) Kort sammanfattning:
Schematisk teckning med tre lodräta element, märkta ”Reflektor”, ”Strahler” (strålare) och ”Direktor”, samt två åt höger pekande grå pilar med texten ”Strahlungsrichtung” (strålningsriktning).

2) Utförlig beskrivning:
Från vänster till höger står tre svarta, lodräta linjer på vit bakgrund. Den vänstra linjen är tunn och märkt ”Reflektor” uppe till vänster. I mitten finns ”Strahler” (strålaren): en vikt ledare ritad av en sammanhängande linje med rundad U-böj upptill och nedtill; längs detta element är två små, öppna cirklar inritade, en i den övre hälften och en i den nedre hälften. Till höger om den står ytterligare en tunn, lodrät linje med texten ”Direktor”. I bakgrunden går två breda, ljusgrå, vågräta pilar från vänster till höger. Vid bildens högra kant står texten ”Strahlungsrichtung” (strålningsriktning) lodrätt (vriden 90 grader), läsriktning nedifrån och upp. Elementen ”Reflektor”, ”Strahler” (strålare) och ”Direktor” är placerade i denna ordning från vänster till höger, pilarna pekar åt höger. — Figur HAREC-19.18.1: Yagi-Uda-antenn med reflektor, strålare och bara en direktor

Reflektor och direktorer kallas också parasitiska element, eftersom ingen antennkabel är ansluten till dem men de ändå tar upp och avger energi igen (liknande organismer i djur- och växtriket som drar sina resurser från andra organismer).

Fas:

90 °

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.

Kortfattat: Antenn med flera parallella element på en mast; över den ligger en blå, keulformad kurva med stor utbuktning åt höger och en liten slinga till vänster.

Utförlig beskrivning: Vid bildens nedre kant går en tunn, vågrät svart linje över hela bredden. Ur den reser sig något till vänster om mitten en lodrät svart mast uppåt. Överst på masten är en kort vågrät bom ritad åt höger. Längs bommen är fem korta, parallella, lodräta svarta stavar inritade: en strax till vänster om masten och fyra med ungefär jämnt avstånd till höger om den; bommen sträcker sig åt höger en bit förbi det sista elementet. En tunn blå linje bildar en sluten kurva runt antennen: till vänster nära masten en liten oval slinga, därefter går linjen över mastområdet och välver sig långt åt höger till en stor, droppformad lob, innan den leder runt nedtill tillbaka till vänster sida. Det finns inga texter eller axlar. — Figur HAREC-19.18.2: Riktverkan hos en yagiantenn

Riktverkan uppstår genom att strålaren och de andra elementen har en fasförskjutning i både tid och rum, dvs. vågtopparna och vågdalarna uppstår inte vid samma tidpunkt respektive på samma plats. Genom överlagring av den (fasförskjutna) strålningen från alla element uppstår en riktverkan, eftersom vågorna i vissa riktningar släcker ut varandra (destruktiv interferens, där vågtopp möter vågdal) och i andra riktningar förstärker varandra (konstruktiv interferens, där vågtopp möter vågtopp och vågdal möter vågdal).

I strålningsdiagrammet (riktdiagrammet) syns den här riktverkan som en stor huvudlob, som figur HAREC-19.18.2 visar. Huvudloben ligger i huvudstrålningsriktningen, dit signalen respektive känsligheten vid mottagning i huvudsak koncentreras.

Det kan dock också finnas sidolober och framför allt en baklob. Det vill säga att en yagiantenn också strålar bakåt i viss mån, trots att det egentligen är oönskat. Bakloben och eventuella sidolober är dock mindre.

Fortsätt till nästa avsnitt: Yagiantennen: vinst och korsyagi