Sändareffekten som alstras i sändaren vill man så fullständigt och förlustfritt som möjligt strålas ut från antennen. Därför behövs särskilda antennkablar, som i facktermer kallas matarledningar (eller transmissionsledningar).
Vanligast är koaxialkabeln (bild HAREC-19.31.1). I vardagsspråk säger man ofta bara koaxkabel. Koaxialkablar består av en inre och en yttre ledare som är isolerade från varandra. De är rörformade och omgivna av en skyddande mantel. Koaxialkablar finns i många olika utföranden:
Men även i den bästa koaxialkabeln uppstår förluster, eftersom en del av sändareffekten omvandlas till värme. Hur stora förlusterna i en matarledning är anger den så kallade kabeldämpningen, som i datablad oftast anges i decibel ($\unit{\dB}$) per $\qty{100}{\meter}$. Ju längre en koaxialkabel är, desto större blir förlusten genom dämpning. Även den elektriska svängningens frekvens spelar roll: Kabeldämpningen ökar med stigande frekvens.
En annan viktig egenskap hos matarledningar är den så kallade karakteristiska impedansen, som anges i ohm ($\unit{\ohm}$). Det är en egenskap som beror på ledningens uppbyggnad, bland annat på avståndet mellan inner- och ytterledare. Ledningens längd påverkar inte den karakteristiska impedansen.
Om man ansluter matarledningar med olika karakteristisk impedans till varandra uppstår oönskade reflektioner av högfrekventa svängningar i skarven. Då reflekteras en del av sändareffekten tillbaka in i sändaren och kan därför inte strålas ut, och i värsta fall kan den till och med skada sändaren.
Antennanslutningen på amatörradioapparater är nästan alltid utlagd för en karakteristisk impedans på $\qty{50}{\ohm}$. Därför har koaxialkablar som är gängse inom amatörradio en karakteristisk impedans på $\qty{50}{\ohm}$. Inom tv-tekniken är koaxialkablar med $\qty{75}{\ohm}$ vanliga. Mer sällan förekommer koaxialkablar med $\qty{60}{\ohm}$.
