För att slippa bygga och ställa in en separat oscillator för varje frekvensområde i flerbandssändare inom amatörradio använde man förr principen frekvensmultiplikation. Då drev man en stabil oscillator på frekvensen för det lägsta bandet (t. ex. $\qty{3,5}{\mega\hertz}$), vars utsignal sedan omsattes med hjälp av frekvensmultiplikatorer till de önskade amatörradiobanden. Det är en fördel att de enskilda frekvensbanden står i fasta förhållanden till varandra (t. ex. $\qty{3,5}{\mega\hertz}$, $\qty{7}{\mega\hertz}$, $\qty{14}{\mega\hertz}$ osv.) och för det mesta är heltalsmultipler av det lägsta bandet. Därmed hamnar också övertoner åter inom ett amatörradioband, vilket tillsynsmyndigheter gärna ser för att undvika att andra tjänster störs av övertoner. Generellt är det enklare att konstruera och bygga oscillatorer med hög stabilitet på låga frekvenser än på höga frekvenser.
Figur HAREC-11.11.1 visar blockschemat för en frekvensmultiplikator med faktorn $2$, där ingångsfrekvensen $\qty{3,5}{\mega\hertz}$ höjs till $\qty{7}{\mega\hertz}$. En frekvensmultiplikator utgörs vanligen av en olinjäritet (t. ex. en diod) som medvetet alstrar övertoner av ingångssignalen, ur vilka man sedan väljer ut den önskade multipelfrekvensen med ett bandpassfilter.
Ofta använder man en kedja av frekvensmultiplikatorer för att nå önskade multiplikationsfaktorer. Vid seriekoppling av multiplikatorer multipliceras de enskilda faktorerna med varandra. Omvänt kan en sådan koppling förstås också räknas baklänges. Då måste man dividera med motsvarande delfaktorer.
