Bandbredd

Bandbredden hos en signal eller utsändning mäts i hertz ($\unit{\hertz}$). Man mäter signalens bandbredd som skillnaden mellan utsändningens högsta och lägsta sändfrekvens.

Bandbredden anger alltså hur mycket spektrum signalen tar i anspråk. Vanligtvis mäter vi bandbredden hos en signal mellan de frekvenspunkter där den spektrala effekten har sjunkit till $\frac{1}{2}$ (motsvarande $\qty{-3}{\dB}$) av topvärdet.

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.

Kortfattat: Diagram med axlarna ”P” (lodrät) och ”f” (vågrät), en blå klockformad kurva, markerade nivåer ”100 %” och ”50 %” samt en sträcka märkt ”Bandbreite” (bandbredd) mellan två lodräta hjälplinjer.

Utförlig beskrivning: Till vänster en lodrät axel med pil uppåt, märkt ”P”; nedtill en vågrät axel med pil åt höger, märkt ”f”. En heldragen blå, jämn kurva börjar till vänster nära x-axeln, stiger brant, når ungefär i mitten ett enda maximum och faller därefter symmetriskt igen, och slutar till höger nära x-axeln. En streckad vågrät linje upptill är märkt ”100 %”; ytterligare en streckad vågrät linje i mitten är märkt ”50 %”. ”50 %”-linjen skär den blå kurvan i två punkter; genom dessa skärningspunkter går två streckade lodräta linjer nedåt till x-axeln. Mellan dessa två lodräta linjer är längs x-axeln en dubbelsidig pilsträcka märkt ”Bandbreite” (bandbredd) inritad.
Figur HAREC-12.15.1: Definition av bandbredd

Fortsätt till nästa avsnitt: Upptagen bandbredd