I kapitlet om decibel antyddes redan tilläggen $\unit{\dBd}$ och $\unit{\dBi}$ som används när antennförstärkning anges. Då avser decibelvärdet inte en effekt eller spänning, utan en bestämd referensstrålare. Vanliga är $\unit{\dBi}$, som avser den isotropa strålaren, och $\unit{\dBd}$, som avser halvvågsdipolen.
Den isotropa strålaren (se bild HAREC-19.28.1) är en tänkt, hypotetisk antenn som strålar lika starkt i alla riktningar. Har en verklig antenn riktverkan är utstrålningen starkare i vissa riktningar och svagare i andra än den vore hos den hypotetiska isotropa strålaren.
Förstärkningen i en riktning (t. ex. huvudstrålriktningen, som är riktningen med maximal antennförstärkning) jämfört med en isotrop strålare kan anges i decibel $\unit{\dB}$. I stället för $\unit{\dB}$ skriver man $\unit{\dBi}$ för att tydliggöra att man avser den isotropa strålaren.
Även en enkel halvvågsdipol har förstärkning, eftersom den strålar vinkelrätt mot ledaren $\qty{2,15}{\dB}$ starkare än en isotrop strålare skulle göra. En halvvågsdipol har alltså en förstärkning på $\qty{2,15}{\dBi}$.
Ibland är man intresserad av förstärkningen utöver halvvågsdipolens, alltså förstärkningen jämfört med en halvvågsdipol. Den anges i $\unit{\dBd}$, där $\text{d}$ står för dipol. En halvvågsdipol har följaktligen förstärkningen $\qty{0}{\dBd}$. Antenner med mer förstärkning än en halvvågsdipol har en förstärkning över $\qty{0}{\dBd}$ och antenner med mindre förstärkning än en halvvågsdipol motsvarande under $\qty{0}{\dBd}$.
Jämför vi ännu en gång halvvågsdipolens förstärkning angiven i $\unit{\dBi}$ och i $\unit{\dBd}$: Halvvågsdipolen har i huvudstrålriktningen förstärkningen $\qty{2,15}{\dBi}$, eftersom den strålar $\qty{2,15}{\dB}$ starkare än den isotropa strålaren. Angivet i $\unit{\dBd}$ blir det däremot $\qty{0}{\dBd}$. Angivelsen i $\unit{\dBi}$ är alltid $\qty{2,15}{\dB}$ högre än angivelsen i $\unit{\dBd}$.
Sambandet är:
$$g_i = g_d + \qty{2,15}{\dB}$$