Sändare

Navigeringshjälp

Den här navigeringshjälpen visar de första stegen för att använda presentationen. Du kan hoppa över den med ⟶ (högerpil).

Navigering

Du kan bläddra mellan bilder och avsnitt med piltangenterna på datorn.

Navigeringspilar för presentationen

Fler funktioner

Med några kortkommandon kommer du åt fler funktioner. De viktigaste är:

F1
Help / hjälp
o
Overview / översikt över alla bilder
s
Speaker View / talarvy
f
Full Screen / helskärmsläge
b
Break, Black, Pause / dölj presentationen
Alt-klick
Zooma in på eller ut från bilden

Översikt

Presentationen är tvådimensionell: kolumnerna är kapitlets avsnitt och raderna är bilderna i respektive avsnitt.

Skriver du ett ”o” får du en översikt över alla bilder i presentationen. Det hjälper dig att få en överblick eller hitta tillbaka om du känner att du ”gått vilse”. Navigera med piltangenterna.

Talarvy

Talarvy

Skriver du ett ”s” öppnas ett nytt fönster, talarvyn.

Under ”Layout” kan du välja mellan olika placeringar av elementen.

Praktiska tips för talarvyn

  • Om du använder en projektor ställer du in operativsystemet på två skärmar: talarvyn visas då till exempel på laptopen medan deltagarna ser presentationen.
  • Vid en onlinepresentation delar du webbläsarfliken och navigerar i fönstret ”Speaker View”.
  • Talarvyn gäller alltid ett kapitel. I slutet av kapitlet måste den stängas för att kunna öppna en ny talarvy i nästa kapitel.
  • För att markera något med muspekaren eller använda zoom måste du byta till det fönster där presentationen visas.

Helskärm

Skriver du ett ”f” visas den aktuella bilden i helskärm. Med ”Esc” lämnar du helskärmsläget.

Det är särskilt praktiskt för skärmen som visar presentationen för publiken.

Dölj

Skriver du ett ”b” döljs presentationen.

Du visar den igen på något av följande sätt:

  • Klicka i fönstret.
  • Tryck på ”b” igen.
  • Klicka på knappen ”Resume presentation”.
Knappen Resume Presentation

Zoom

Håller du ned Alt-tangenten och klickar i presentationen zoomas den delen in. Det är praktiskt för att lyfta fram detaljer i kopplingar. Ett nytt klick tillsammans med Alt zoomar ut igen.

Zoomen fungerar bara i det valda fönstret. Talarvyn är inte synkroniserad med presentationsvyn när det gäller zoom.

Modulatorer

Halvledardioder i modulatorer

  • Känd hittills som likriktare
  • LF-spänningen ändrar diodens resistans
  • LF-signalen styr diodströmmen
  • HF-signalen moduleras i takt med LF-signalen
  • Den enklaste varianten har en bärvåg och två sidband

Diod i amplitudmodulatorn

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med två växelspänningskällor till vänster, sammanförda vid en diod, därefter en avgrening till en spole mot jord, kondensator, ytterligare en avgrening till en spole ansluten till jord med parallellkopplad kondensator; till höger om den övre avgreningen anslutningen ”Utgång”.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med två växelspänningskällor till vänster (överst ”3,7 MHz / 1 V ~” och nederst ”1 kHz / 1 V ~”). Båda sammanförs via ett 1-kΩ-motstånd vardera vid en diod (triangel som pekar åt höger). Därefter följer från en förgreningspunkt nedåt en vertikal spole mot jord. Efter förgreningspunkten följer en kondensator och därefter ytterligare en förgreningspunkt. Till höger om den finns en anslutning märkt ”Utgång”. Från förgreningspunkten leder nedåt en ledning via en spole mot jord. Parallellt med den ligger en kondensator likaså mot jord. Under jordsymbolerna står ”f_o = 3,7 MHz”.
Figur UPPGRADERINGS-11.1.1: AM-modulator

Balansblandare för bärvågsundertryckning

  • Fyra dioder i ringkoppling undertrycker bärvågen
  • En balanserad (symmetrisk) koppling tar ut bärvågssignaler
  • Bara sidbanden blir kvar
  • Redan visad i kapitlet ”Blandare II” som balansblandare

Balansmodulatorn i SSB-modulatorn

  • Balansmodulatorn alstrar en dubbelsidbandssignal (DSB)
  • Ett bandpassfilter släpper igenom bara ett sidband
  • Därav uppstår en SSB-signal
  • Två steg behövs

Att känna igen en balansblandare

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med diodbrygglikriktare, flera kondensatorer, flera motstånd, en transformator.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en diodbrygglikriktare i vänstra delen. Den består av två dioder med åt vänster pekande trianglar i den övre delen och två dioder med åt höger pekande trianglar i den nedre delen. Till vänster är bryggan via en horisontellt ritad kondensator förbunden med en anslutningspunkt och via en andra, vertikalt ritad kondensator med jord. Även brygglikriktarens högra knutpunkt ligger på jord. Från knutpunkterna upptill och nedtill utgår ledare åt höger. Det finns en förbindelse mellan dessa ledare via tre seriekopplade motstånd, av vilka det mittersta är inställbart. Här är släpkontakten ansluten till en anslutningspunkt som är märkt ”f_OSZ”. Parallellt med de tre motstånden är en transformators primärlindning kopplad, som består av en inställbar spole och har en parallellkopplad kondensator. Uppåt och nedåt ligger primärlindningen på jord via kondensatorer, varvid den nedre är inställbar. Transformatorns sekundärlindning ligger nedtill på jord och leder upptill till en anslutningspunkt som är märkt ”Buffertsteg”.
Figur UPPGRADERINGS-11.1.2: Modulator för AM-signaler med undertryckt bärvåg

Bärvågsundertryckning och balansering

  • Bärvågsundertryckningen släcker ut oönskade signaler
  • Modulatorkopplingen måste vara balanserad

Justering i modulatorn

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med diodbrygglikriktare, flera kondensatorer, flera motstånd, en transformator.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en diodbrygglikriktare i vänstra delen. Den består av två dioder med åt vänster pekande trianglar i den övre delen och två dioder med åt höger pekande trianglar i den nedre delen. Till vänster är bryggan via en horisontellt ritad kondensator förbunden med en anslutningspunkt och via en andra, vertikalt ritad kondensator med jord. Även brygglikriktarens högra knutpunkt ligger på jord. Från knutpunkterna upptill och nedtill utgår ledare åt höger. Det finns en förbindelse mellan dessa ledare via tre seriekopplade motstånd, av vilka det mittersta (”R_1”) är inställbart. Här är släpkontakten ansluten till en anslutningspunkt som är märkt ”f_OSZ”. Parallellt med de tre motstånden är en transformators primärlindning kopplad, som består av en inställbar spole och har en parallellkopplad kondensator. Uppåt och nedåt ligger primärlindningen på jord via kondensatorer, varvid den nedre (”C_1”) är inställbar. Transformatorns sekundärlindning ligger nedtill på jord och leder upptill till en anslutningspunkt som är märkt ”Buffertsteg”.
Figur UPPGRADERINGS-11.1.3: $R_1$ och $C_1$ för inställning av bärvågsundertryckningen i belopp och fas

Symmetrering i modulatorn

  • Modulatorn symmetreras för att undertrycka bärvågen
  • Modulationssidbanden bevaras

Andra steget i SSB-modulatorn

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.

Blockschema över en radiosändare. Till vänster finns en LF-förstärkare, följd av en balansmodulator. Från balansmodulatorn går linjer till ett block med beteckningen ”CO” och symbolen ”G”, och till en blandare. Efter blandaren följer ett filter och en drivsteg. Därefter följer ett slutsteg (PA) med ett anslutet ALC-block. Längst till höger finns en antenn.
Figur UPPGRADERINGS-11.1.4: Blockschema över en sändare

Kristallfrekvens och sidbandsläge

1) Kort beskrivning: Blockschema med signalflöde från vänster till höger: källa, förstärkare, blandare med sidoansluten generator, filter; omkopplare ”LSB” och ”USB” parallellt med generatorn.

2) Utförlig beskrivning: Bilden visar ett blockschema av flera delar förbundna med en horisontell linje. Längst till vänster finns en obetecknad cirkel med ett vertikalt streck på vänstra sidan. Till höger om den följer ett block med en triangel som pekar åt höger (förstärkare). Därefter ansluter ett block i vilket en cirkel med ett diagonalt kors är avbildad (blandare). Nedifrån finns en vertikal förbindelse från ett block med texten ”G” (oscillator). Förbindelsen är märkt ”f_OSZ”. Under oscillatorn är en omkopplare mellan ”LSB” och ”USB” inritad. Till höger om blandaren finns ett block märkt ”DSB”, som leder till ett block med tre vågformade linjer (filter), av vilka den övre och den undre vågformade linjen är överstrukna. Därefter följer en pil märkt ”SSB”. Inga andra beteckningar finns.
Figur UPPGRADERINGS-11.1.5: Kristallfilter för val av sidband

Exempel

  • given: $f_Q = \qty{9}{\mega\hertz}$
  • given: $f_{LSB} = \qty{9,0015}{\mega\hertz}$
  • sökt: $f_{USB}$
$$\begin{split}f_{USB} &= f_Q - (f_{LSB} - f_Q)\\ &= \qty{9}{\mega\hertz} - (\qty{9,0015}{\mega\hertz} - \qty{9}{\mega\hertz})\\ &= \qty{9}{\mega\hertz} - \qty{0,0015}{\mega\hertz}\\ &=\qty{8,9985}{\mega\hertz}\end{split}$$

Kapacitansdioder i FM-modulatorer

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.

Kort sammanfattning: Bilden visar ett kopplingsschema med ett transistorsteg, bestående av ingångsnät (motstånd, kopplingskondensatorer, diod, spole, kondensatorer), en transistor med förspänningsmotstånd, matningsklämma ”+”, jordanslutning och in-/utgångsklämmor på sidorna.

Detaljerad beskrivning: Till vänster står lodrätt texten ”NF/BB”. Till vänster finns två klämmor med öppna cirklar: upptill en ingångsklämma, nedtill en referensklämma som är förbunden med den undre samlingsskenan. Från den övre vänstra anslutningen leder en vågrät ledare först genom ett motstånd (rektangel), därefter genom en kondensator (två plattor) till en nod. Från denna nod går tre lodräta avgreningar nedåt till den undre samlingsskenan: till vänster en diodsymbol med ett litet ”+” bredvid, på mitten en spole (vågig linje), till höger en kondensator; alla tre parallellkopplade. Till höger om dem ligger i serie ytterligare en kondensator, som leder till en nästa nod. Därifrån går det åt höger genom ytterligare en kort kondensator till basen på en transistor (BJT-symbol i cirkel). Transistorn sitter till höger på mitten; dess kollektor är dragen uppåt och via en vågrät ledning samt ett motstånd (uppe till höger, vågrätt) ansluten till en klämma ”+” (öppen cirkel med ”+”). Från den övre ledaren nära kollektornoden leder en kort avgrening åt vänster till två ovanpå varandra ritade kondensatorer (små plattpar) mot en kort övre hjälpledning. Till vänster om transistorn löper en lodrät ledning med två motstånd: ett motstånd från den övre ledningen nedåt, ett ytterligare från en mittnod vidare nedåt till den undre samlingsskenan; deras mittnod är förbunden med basnoden. Transistorns emitter är dragen nedåt till en nod, där till höger en vågrät kondensator till en utgångsklämma (öppen cirkel till höger) är ansluten; från samma emitternod leder dessutom ett motstånd lodrätt nedåt till den undre samlingsskenan samt en kort avgrening till en jordsymbol (tre streck). Nedtill löper över hela bredden en genomgående samlingsskena med flera förbindelsepunkter (svarta punkter) och ytterligare en öppen cirkel längst till höger. Alla förbindelsepunkter är markerade med svarta nodpunkter.
Figur UPPGRADERINGS-11.1.6: FM-modulator med varikap

Kapacitansdiodens inverkan

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rätvinklig ledningsdragning, med två horisontella ledare med två anslutningspunkter till vänster (”NF/Basisband”, LF/basband) och två anslutningspunkter till höger (”zum Oszillator”, till oscillatorn); i den övre ledaren en spole och två seriekopplade kondensatorer; mellan dem en avgrening uppåt via ett motstånd till anslutningspunkten ”+”; dessutom en avgrening nedåt via en diod till den nedre horisontella ledaren; till höger om den andra kondensatorn i den övre horisontella ledaren en avgrening nedåt via en justerbar kondensator till den nedre horisontella ledaren; parallellt med den en spole.

2) Utförlig beskrivning: Bilden består av ett kopplingsschema med rätvinklig ledningsdragning, med två horisontella ledare med två anslutningspunkter till vänster (”NF/Basisband”, LF/basband) och två anslutningspunkter till höger (”zum Oszillator”, till oscillatorn). I den övre ledaren ligger en spole med en streckad linje över, därefter två seriekopplade kondensatorer. Mellan kondensatorerna finns en avgrening uppåt via ett motstånd till anslutningspunkten ”+”. Dessutom löper en avgrening nedåt via en diod (triangel som pekar uppåt med ett tvärstreck vid triangelspetsen) till den nedre horisontella ledaren. Bredvid dioden står en liten kretssymbol för en kondensator. Till höger om den andra kondensatorn i den övre horisontella ledaren går en avgrening nedåt via en justerbar kondensator (kretssymbol med två horisontella linjer som är överstrukna med en diagonal linje med ett tvärstreck i änden). Parallellt med den är en spole (kretssymbol med halvbågar åt höger) kopplad.
Figur UPPGRADERINGS-11.1.7: Varikap som påverkar oscillatorfrekvensen

Begränsning av FM-deviation

  • Höga LF-spänningar ger för stora frekvensändringar
  • En deviationsbegränsning behövs
  • Antiparallellkopplade dioder begränsar spänningen till knäspänningen

Icke-sinusformade signaler

Grundton och harmoniska

  • En ideal sinusformad signal består bara av sin grundton (1:a harmoniska)
  • Avvikelser från sinusformen ger heltalsmultiplar av grundfrekvensen
  • Dessa multiplar kallas harmoniska

Framställning i frekvensspektrum

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.

Kort beskrivning: Spektraldiagram med grundfrekvensen f0 och tre övertoner (2., 3. och 4. harmoniska) som lodräta linjer längs frekvensaxeln.

Detaljerad beskrivning: Ett koordinatsystem visar amplituden A (pil uppåt) över frekvensen f (pil åt höger). På baslinjen står fyra lodräta linjer: till vänster en svart linje vid etiketten ”f0” (kursiv) med ”1 Harm.” under; till höger om den tre gula linjer med etiketterna ”1. OW 2 Harm.”, ”2. OW 3 Harm.” och ”3. OW 4 Harm.”. De gula linjerna är kortare än den svarta och skiljer sig i höjd. Över de gula linjerna löper grå, punktade lodräta hjälplinjer uppåt. Längs bildens övre kant markerar tre vågräta grå dubbelpilar avståndet ”f0” mellan linjerna. Mellan den andra och tredje gula linjen står med orange texten ”Oberwellen (OW)”.
Figur UPPGRADERINGS-11.2.1: Sambandet mellan övertoner och harmoniska

Övertoner – multiplar av grundfrekvensen

1) Kort beskrivning: Diagram av ett rektangulärt rutnät och en kurva med vågformade variationer i maxima och minima.

2) Utförlig beskrivning: Diagrammet visar ett rektangulärt rutnät av åtta vertikala och sju horisontella rutnätslinjer. Axlarna har ingen märkning. Kurvan börjar till vänster ungefär i mitten och stiger brant till ett maximum nära övre bildkanten. Här finns små vågformade variationer innan kurvan faller brant till ett minimum nära nedre bildkanten. Även här finns små vågformade variationer. Därefter stiger kurvan åter till ett maximum med variationer och slutar sedan vid högra bildkanten ungefär i mitten.
Figur UPPGRADERINGS-11.2.2: Signal som består av grundsvängning och övertoner

Övertonsanalys med spektrumanalysator

  • Även en till synes sinusformad signal kan innehålla märkbara övertoner
  • Övertonsandelar mäts med en spektrumanalysator
  • Visning i frekvensdomänen (frequency domain)
  • Övertonernas amplituder visas logaritmiskt

Beräkning av harmoniska och övertoner

  • Harmoniska frekvenser = grundfrekvens × ordningstal (n)
  • Övertonsfrekvenser = grundfrekvens × (n + 1)

Exempel

  • given: $f = \qty{3,730}{\mega\hertz}$
  • sökt: $f$ för den 2:a harmoniska
$$2 \cdot f = 2 \cdot \qty{3,730}{\mega\hertz} = \qty{7,460}{\mega\hertz}$$

Exempel

  • given: $f = \qty{7,050}{\mega\hertz}$
  • sökt: $f$ för den 3:e harmoniska
$$3 \cdot f = 3 \cdot \qty{7,050}{\mega\hertz} = \qty{21,150}{\mega\hertz}$$

Effektförstärkare

HF-effektförstärkare

  • Förstärker HF-signalen från föregående steg
  • Mål: nå önskad uteffekt
  • Två typer: bredbandiga och selektiva HF-förstärkare

Bredbandiga HF-förstärkare

Denna alternativtext har ännu inte granskats.

1) Sammanfattning: Kopplingsschema med två transistorer ovanpå varandra mellan en övre (+) och en undre (−) matningsskena, en transformator till vänster och en till höger samt en spole, två kondensatorer och två motstånd.

2) Detaljerad beskrivning: Upptill går en horisontell ledning med en anslutning ”+” längst till höger; nedtill en horisontell ledning med en anslutning ”−” längst till höger, i mitten av den undre ledningen är en jordsymbol ansluten. Från den övre ”+”-skenan går till höger en vertikal spole (induktans) nedåt till en nod. Vid denna nod ligger den övre anslutningssidan av en lindning ritad till vänster om den (del av den högra transformatorn) och den övre plattan på en kondensator; den undre plattan på denna kondensator går nedåt till en vågrät ledning, som vidare är dragen åt vänster till mittnoden mellan de båda transistorerna och åt höger till den nämnda lindningens undre anslutning; denna ledning fortsätter vidare nedåt till ”−”-skenan. Till höger om det just beskrivna lindningsparet står en andra lindning (höger transformator) med två öppna anslutningar åt höger. I planens mitt finns två cirkelformigt ritade bipolära transistorer ovanpå varandra; deras baser är dragna åt vänster. Den gemensamma mittanslutningen mellan de båda transistorerna är en nod som leder åt vänster till en lodrät samlingsledning och åt höger (som beskrivet ovan) till kondensator- och transformatorgrenen. Den övre transistorns övre anslutning är förbunden med ”+”-skenan via den vänstra lodräta ledningen; den undre transistorns undre anslutning är förbunden med ”−”-skenan. Till vänster är ytterligare en transformator ritad: en höger lindning med tre anslutningspunkter (övre ände, mittuttag med punktmarkering, undre ände) och en vänster lindning med två öppna anslutningar åt vänster. Den högra lindningens mittuttag är förbundet med den vänstra lodräta samlingsledningen; vid denna ledning ligger upptill ett motstånd till ”+”-skenan och nedtill ett motstånd till ”−”-skenan. Den högra lindningens övre och undre ändar leder vardera en kort bit åt höger till de båda transistorernas baser. Uppe till vänster är dessutom en kondensator ansluten från sidan till den övre delen av den vänstra lodräta ledningen. Förbindelsepunkter är markerade som svarta punkter.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.1: Bredbandig push-pull-förstärkare

Selektiva HF-förstärkare

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en horisontell ledare nedtill, en NPN-transistor i mitten, till vänster med en variabel spole, flera kondensatorer och motstånd samt en spole och en transformator i högra delen.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en horisontell ledare nedtill med anslutningspunkter till vänster och höger och jordsymbol samt en NPN-transistor i mitten. Längst till vänster finns en variabel spole, vars mittuttag leder till en anslutningspunkt åt vänster och som nedtill är ansluten till den horisontella ledaren. Parallellt med denna spole ligger två seriekopplade kondensatorer. Mellan dem går en avgrening åt höger som leder till en knutpunkt mellan två motstånd. Det nedre motståndet är förbundet med den horisontella ledaren, det övre är via en spole förbundet med en anslutningspunkt (”+”) till höger. Från förbindningspunkten mellan de båda motstånden leder en förbindelse till basen på en NPN-transistor. Emittern leder till ett motstånd, till vilket en kondensator är parallellkopplad och som båda är nedåt förbundna med den horisontella ledaren. Mellan kollektorn och den horisontella ledaren ligger likaså en kondensator, vars övre ände leder till den variabla primärlindningen på en transformator. Primärlindningens nedre ände är uppåt förbunden med vänstra änden på den redan nämnda spolen vid ”+”-anslutningspunkten uppe till höger och nedåt med den horisontella ledaren. Transformatorns sekundärlindning har upptill en anslutningspunkt och leder nedtill till den horisontella ledaren.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.2: Selektiv HF-förstärkare

Flerstegade förstärkare

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med två transistorer, flera kondensatorer, flera motstånd, två transformatorer med +13-V-strömförsörjning.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med två parallella horisontella ledare (övre och nedre) och anslutningspunkter i båda ändar samt två transistorer. Den nedre horisontella ledaren är ansluten till jord. Den övre ledaren är till vänster märkt ”+13 V”. Härifrån går flera avgreningar nedåt. Den första avgreningen från vänster leder via en spole och primärlindningen på en seriekopplad transformator till kollektorn på en NPN-transistor. Mellan spolens nedre ände och transformatorn finns en avgrening åt vänster via en 0,1-μF-kondensator till jord. Från primärlindningens nedre ände går en avgrening via ett 2,7-kΩ-motstånd till transistorns bas och vidare via ett seriekopplat 470-Ω-motstånd till den nedre horisontella ledaren. Mellan de båda seriekopplade motstånden leder en 10-nF-kondensator åt vänster till en anslutningspunkt. Transistorns emitter är via ett 10-Ω-motstånd förbunden med den nedre horisontella ledaren. Den andra avgreningen i den övre horisontella ledaren leder via ett 470-Ω-motstånd till transformatorns sekundärlindnings nedre ände och därifrån via ett 33-Ω-motstånd till den nedre horisontella ledaren. Parallellt med 33-Ω-motståndet är en 0,1-µF-kondensator och en 2,2-µF-elektrolytkondensator (med ”+” vid övre anslutningen) kopplade. Transformatorns övre ände är åt höger förbunden med basen på den andra NPN-transistorn. Den tredje avgreningen i den övre horisontella ledaren leder via en 0,2-µF-kondensator till jord, den fjärde avgreningen går via en 15-µF-elektrolytkondensator (med ”+” vid övre anslutningen) likaså till jord. Den femte avgreningen är via en spole förbunden med övre änden på primärlindningen i en andra transformator. Mellan spolens nedre ände och transformatorn finns en avgrening som via en 0,2-µF-kondensator och en parallellkopplad 15-µF-elektrolytkondensator (med ”+” vid övre anslutningen) leder till jord. Parallellt med transformatorns primärlindning ligger ett motstånd märkt ”R = 180 Ω”. Sekundärlindningen har upptill och nedtill en anslutningspunkt vardera åt höger. Primärlindningens nedre ände går till kollektorn på den andra transistorn. Från transistorns emitter går det via ett 0,56-Ω-motstånd nedåt till den nedre horisontella ledaren.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.3: Tvåstegs bredbandig HF-förstärkare

Impedansanpassning mellan förstärkarsteg

  • Behövs för maximal förstärkning, minimal distorsion och optimal verkningsgrad
  • Förhindrar reflektioner och olinjäriteter

Metoder för impedansanpassning

  • Bredbandig anpassning med transformator med lämpligt omsättningsförhållande
  • Frekvensselektiv anpassning med avtappad svängningskrets
1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med två transistorer, flera kondensatorer, flera motstånd, två transformatorer med +13-V-strömförsörjning.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med två parallella horisontella ledare (övre och nedre) och anslutningspunkter i båda ändar samt två transistorer. Den nedre horisontella ledaren är ansluten till jord. Den övre ledaren är till vänster märkt ”+13 V”. Härifrån går flera avgreningar nedåt. Den första avgreningen från vänster leder via en spole och primärlindningen på en seriekopplad transformator ”T_1” till kollektorn på en NPN-transistor. Mellan spolens nedre ände och transformatorn finns en avgrening åt vänster via en 0,1-μF-kondensator till jord. Från primärlindningens nedre ände går en avgrening via ett 2,7-kΩ-motstånd till transistorns bas och vidare via ett seriekopplat 470-Ω-motstånd till den nedre horisontella ledaren. Mellan de båda seriekopplade motstånden leder en 10-nF-kondensator åt vänster till en anslutningspunkt. Transistorns emitter är via ett 10-Ω-motstånd förbunden med den nedre horisontella ledaren. Den andra avgreningen i den övre horisontella ledaren leder via ett 470-Ω-motstånd till transformatorns sekundärlindnings nedre ände och därifrån via ett 33-Ω-motstånd till den nedre horisontella ledaren. Parallellt med 33-Ω-motståndet är en 0,1-µF-kondensator och en 2,2-µF-elektrolytkondensator (med ”+” vid övre anslutningen) kopplade. Transformatorns övre ände är åt höger förbunden med basen på den andra NPN-transistorn. Den tredje avgreningen i den övre horisontella ledaren leder via en 0,2-µF-kondensator till jord, den fjärde avgreningen går via en 15-µF-elektrolytkondensator (med ”+” vid övre anslutningen) likaså till jord. Den femte avgreningen är via en spole förbunden med övre änden på primärlindningen i en andra transformator. Mellan spolens nedre ände och transformatorn finns en avgrening som via en 0,2-µF-kondensator och en parallellkopplad 15-µF-elektrolytkondensator (med ”+” vid övre anslutningen) leder till jord. Parallellt med transformatorns primärlindning ligger ett motstånd märkt ”R = 180 Ω”. Sekundärlindningen har upptill och nedtill en anslutningspunkt vardera åt höger. Primärlindningens nedre ände går till kollektorn på den andra transistorn. Från transistorns emitter går det via ett 0,56-Ω-motstånd nedåt till den nedre horisontella ledaren.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.4: Bredbandig anpassning mellan två steg med transformator med lämpligt omsättningsförhållande

[picture:786:a_anpassung_mosfet:Bredbandig in- och utgångsanpassning till lågohmiga MOSFET:ar med transformatorer]

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en horisontell ledare nedtill, en NPN-transistor i mitten, till vänster med en variabel spole med uttag ”X”, flera kondensatorer och motstånd samt en spole och en transformator i högra delen.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en horisontell ledare nedtill med anslutningspunkter till vänster och höger och jordsymbol samt en NPN-transistor i mitten. Längst till vänster finns en variabel spole, vars mittuttag (”X”) leder till en anslutningspunkt åt vänster och som nedtill är ansluten till den horisontella ledaren. Parallellt med denna spole ligger två seriekopplade kondensatorer. Mellan dem går en avgrening åt höger som leder till en knutpunkt mellan två motstånd. Det nedre motståndet är förbundet med den horisontella ledaren, det övre är via en spole förbundet med en anslutningspunkt (”+”) till höger. Från förbindningspunkten mellan de båda motstånden leder en förbindelse till basen på en NPN-transistor. Emittern leder till ett motstånd, till vilket en kondensator är parallellkopplad och som båda är nedåt förbundna med den horisontella ledaren. Mellan kollektorn och den horisontella ledaren ligger likaså en kondensator, vars övre ände leder till den variabla primärlindningen på en transformator. Primärlindningens nedre ände är uppåt förbunden med vänstra änden på den redan nämnda spolen vid ”+”-anslutningspunkten uppe till höger och nedåt med den horisontella ledaren. Transformatorns sekundärlindning har upptill en anslutningspunkt och leder nedtill till den horisontella ledaren.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.5: Frekvensselektiv anpassning med spole som induktiv spänningsdelare
1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en horisontell ledare nedtill, en NPN-transistor i mitten, till vänster med en variabel spole, flera kondensatorer och motstånd samt en spole och en transformator i högra delen.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en horisontell ledare nedtill med anslutningspunkter till vänster och höger och jordsymbol samt en NPN-transistor i mitten. Längst till vänster finns en variabel spole, vars mittuttag leder till en anslutningspunkt åt vänster och som nedtill är ansluten till den horisontella ledaren. Parallellt med denna spole ligger två seriekopplade kondensatorer (”C_1” och ”C_2”). Mellan dem går en avgrening åt höger som leder till en knutpunkt mellan två motstånd. Det nedre motståndet är förbundet med den horisontella ledaren, det övre är via en spole förbundet med en anslutningspunkt (”+”) till höger. Från förbindningspunkten mellan de båda motstånden leder en förbindelse till basen på en NPN-transistor. Emittern leder till ett motstånd, till vilket en kondensator är parallellkopplad och som båda är nedåt förbundna med den horisontella ledaren. Mellan kollektorn och den horisontella ledaren ligger likaså en kondensator, vars övre ände leder till den variabla primärlindningen på en transformator. Primärlindningens nedre ände är uppåt förbunden med vänstra änden på den redan nämnda spolen vid ”+”-anslutningspunkten uppe till höger och nedåt med den horisontella ledaren. Transformatorns sekundärlindning har upptill en anslutningspunkt och leder nedtill till den horisontella ledaren.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.6: Frekvensselektiv anpassning med kondensator som kapacitiv spänningsdelare
1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en transistor, flera spolar och kondensatorer, två motstånd.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med två parallella horisontella ledare (övre och nedre) och anslutningspunkter vid vänstra änden. Den nedre horisontella ledaren är ansluten till jord och har en anslutningspunkt vid högra änden. I den övre ledaren är till vänster en variabel kondensator (”X”) ritad, följd av en horisontellt seriekopplad spole (”X”). Däremellan grenar en förbindelse av till den nedre ledaren via en variabel kondensator (”X”). Till höger om spolen ligger en vertikalt ritad spole med streckad linje och parallellt med den ett motstånd. Båda leder nedtill till den nedre ledaren. Den övre ledaren slutar vid basen på en NPN-transistor. Emittern är via ett motstånd och en parallellkopplad kondensator nedåt förbunden med den nedre ledaren. Till kollektorn är uppåt en vertikalt ritad spole med streckad linje ansluten, som leder till en horisontell ledare med en anslutningspunkt (”+”). Denna horisontella ledare är via en kondensator nedåt förbunden med den nedre horisontella ledaren. Från spolens nedre ände leder åt höger en ledare till en variabel kondensator, som nedåt – i serie – följs av en spole och en andra variabel kondensator. Mellan spolen och den nedre kondensatorn finns en avgrening åt höger med anslutningspunkt.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.7: Svängningskrets med variabla kondensatorer för anpassning av inimpedansen
1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en transistor, flera spolar och kondensatorer, två motstånd.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med två parallella horisontella ledare (övre och nedre) och anslutningspunkter vid vänstra änden. Den nedre horisontella ledaren är ansluten till jord och har en anslutningspunkt vid högra änden. I den övre ledaren är till vänster en variabel kondensator ritad, följd av en horisontellt seriekopplad spole. Däremellan grenar en förbindelse av till den nedre ledaren via en variabel kondensator. Till höger om spolen ligger en vertikalt ritad spole med streckad linje och parallellt med den ett motstånd. Båda leder nedtill till den nedre ledaren. Den övre ledaren slutar vid basen på en NPN-transistor. Emittern är via ett motstånd och en parallellkopplad kondensator nedåt förbunden med den nedre ledaren. Till kollektorn är uppåt en vertikalt ritad spole med streckad linje ansluten, som leder till en horisontell ledare med en anslutningspunkt (”+”). Denna horisontella ledare är via en kondensator nedåt förbunden med den nedre horisontella ledaren. Från spolens nedre ände leder åt höger en ledare till en variabel kondensator (”X”), som nedåt – i serie – följs av en spole (”X”) och en andra variabel kondensator (”X”). Mellan spolen och den nedre kondensatorn finns en avgrening åt höger med anslutningspunkt.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.8: Svängningskrets med variabla kondensatorer för anpassning av utimpedansen

Pi-filter för impedansanpassning

  • Anpassar in- och utimpedanser genom förhållandet mellan kapacitanserna
  • Spolen bestämmer tillsammans med kapacitanserna avstämningsfrekvensen
  • Lågpasskaraktären dämpar övertoner

LC-koppling efter HF-effektförstärkare

  • Används för impedansanpassning och samtidig dämpning av övertoner

Verkningsgrad hos en HF-effektförstärkare

  • Förhållandet mellan avgiven HF-uteffekt och tillförd likströmseffekt

BIAS-spänning i effektförstärkare

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en horisontell ledare, en vänster ingång (”HF_IN”) och en höger utgång (”HF_OUT”), en förspänningsmatning (”U_BIAS = 12 V”) och en effektmatning (”U_DD = 50 V”), två MOSFET, två transformatorer, flera motstånd, kondensatorer och spolar.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en horisontell ledare nedtill som ligger på jord, med en anslutningspunkt vardera till höger och vänster. Uppe till vänster är en anslutningspunkt ”HF_IN” ritad. Den är förbunden med övre änden på primärlindningen i en transformator ”T_1 (4:1)”. Dess nedre ände ligger på jord. Sekundärlindningen är upptill och nedtill förbunden med gateanslutningen på var sin av två spegelvänt placerade MOSFET K_1 och K_2. Båda MOSFET:arnas sourceanslutningar är förbundna med varandra och med en jordanslutning. Drainanslutningarna ligger parallellt med primärlindningen på en transformator ”T_2 (1:9)”. Sekundärlindningen går uppåt till utgången ”HF_OUT” och nedåt mot jord. Från sekundärlindningen på T_1 går en förbindelse via ett 51-Ω-motstånd R_5 till en knutpunkt och vidare via ett 6,8-kΩ-motstånd R_4 nedåt till den horisontella ledaren. Parallellt med detta motstånd finns en 100-nF-kondensator C_4. Från knutpunkten leder åt vänster en förbindelse till släpkontakten ”2” på ett inställbart 220-Ω-motstånd R_3. Från detta motstånds övre ände (”1”) går det via två seriekopplade motstånd – på 270 Ω (R_2) och 330 Ω (R_1) – till en anslutningspunkt åt vänster. Mellan denna anslutningspunkt och den horisontella ledarens vänstra anslutningspunkt är en vertikal pil nedåt märkt ”U_BIAS = 12 V” ritad. Mellan de båda seriekopplade motstånden grenar en förbindelse med en zenerdiod (triangel pekande uppåt) av. Nedåt är zenerdioden förbunden med den horisontella ledaren. Under zenerdioden är ledaren märkt ”U_Z = 6,2 V”. Det inställbara motståndets nedre ände (”3”) går via ett 150-Ω-motstånd R_6 nedåt till den horisontella ledaren. Från mitten av primärlindningen på transformatorn T_2 går en förbindelse via en 100-pF-kondensator C_2 till den horisontella ledaren. Ovanför C_2 grenar en ledare av åt höger, som via en 100-µH-spole leder till en anslutningspunkt till höger. Från spolens högra ände går en förbindelse nedåt via en 470-nF-kondensator C_5 mot jord. Mellan anslutningspunkten och den horisontella ledarens högra anslutningspunkt är en vertikal pil nedåt märkt ”U_DD = 50 V” ritad.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.9: Arbetspunktsinställning i en förstärkare med potentiometer

Beräkning av BIAS-spänningen

  • Tillämpa Ohms lag
  • Ta hänsyn till parallell- och seriekopplingar av motstånd
  • Transistorernas gateanslutningar är kapacitiva och kan försummas vid likspänningsbetraktelse

Lösningsgång

  • given: $U_Z = \qty{6,2}{\volt}$
  • given: $R_2 = \qty{270}{\ohm}$
  • given: $R_3 = \qty{220}{\ohm}$
$$\begin{split}R_E &= \frac{(R_3+R_6) \cdot R_4}{(R_3 + R_6) + R_4}\\ &= \frac{(\qty{220}{\ohm} + \qty{150}{\ohm}) \cdot \qty{6,8}{\kilo\ohm}}{\qty{220}{\ohm} + \qty{150}{\ohm} + \qty{6,8}{\kilo\ohm}}\\ &= \frac{\qty{2,516}{\mega\ohm}^2}{\qty{7170}{\ohm}}\\ &= \qty{351}{\ohm}\end{split}$$

HF-avkoppling av driftspänningen

  • Förhindrar återverkningar mellan förstärkarsteg (t. ex. svängningsbenägenhet)
  • Utförs med seriekopplade induktanser och avkopplingskondensatorer
  • Lågpasskaraktär: DC-spänningen bevaras, HF blockeras
1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en horisontell ledare nedtill, en NPN-transistor i mitten, till vänster med en variabel spole, flera kondensatorer och motstånd samt en spole och en transformator i högra delen.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en horisontell ledare nedtill med anslutningspunkter till vänster och höger och jordsymbol samt en NPN-transistor i mitten. Längst till vänster finns en variabel spole, vars mittuttag leder till en anslutningspunkt åt vänster och som nedtill är ansluten till den horisontella ledaren. Parallellt med denna spole ligger två seriekopplade kondensatorer. Mellan dem går en avgrening åt höger som leder till en knutpunkt mellan två motstånd. Det nedre motståndet är förbundet med den horisontella ledaren, det övre är via en spole (”X”) förbundet med en anslutningspunkt (”+”) till höger. Från förbindningspunkten mellan de båda motstånden leder en förbindelse till basen på en NPN-transistor. Emittern leder till ett motstånd, till vilket en kondensator är parallellkopplad och som båda är nedåt förbundna med den horisontella ledaren. Mellan kollektorn och den horisontella ledaren ligger likaså en kondensator, vars övre ände leder till den variabla primärlindningen på en transformator. Primärlindningens nedre ände är uppåt förbunden med vänstra änden på den redan nämnda spolen (”X”) vid ”+”-anslutningspunkten uppe till höger och nedåt med den horisontella ledaren. Transformatorns sekundärlindning har upptill en anslutningspunkt och leder nedtill till den horisontella ledaren.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.10: Drossel för att avkoppla HF från driftspänningen
1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med en horisontell ledare, en vänster ingång (”HF_IN”) och en höger utgång (”HF_OUT”), en förspänningsmatning (”U_BIAS = 12 V”) och en effektmatning (”U_DD = 50 V”), två MOSFET, två transformatorer, flera motstånd, kondensatorer och spolar.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med en horisontell ledare nedtill som ligger på jord, med en anslutningspunkt vardera till höger och vänster. Uppe till vänster är en anslutningspunkt ”HF_IN” ritad. Den är förbunden med övre änden på primärlindningen i en transformator ”T_1 (4:1)”. Dess nedre ände ligger på jord. Sekundärlindningen är upptill och nedtill förbunden med gateanslutningen på var sin av två spegelvänt placerade MOSFET K_1 och K_2. Båda MOSFET:arnas sourceanslutningar är förbundna med varandra och med en jordanslutning. Drainanslutningarna ligger parallellt med primärlindningen på en transformator ”T_2 (1:9)”. Sekundärlindningen går uppåt till utgången ”HF_OUT” och nedåt mot jord. Från sekundärlindningen på T_1 går en förbindelse via ett 51-Ω-motstånd R_5 till en knutpunkt och vidare via ett 6,8-kΩ-motstånd R_4 nedåt till den horisontella ledaren. Parallellt med detta motstånd finns en 100-nF-kondensator C_4. Från knutpunkten leder åt vänster en förbindelse till släpkontakten ”2” på ett inställbart 220-Ω-motstånd R_3. Från detta motstånds övre ände (”1”) går det via två seriekopplade motstånd – på 270 Ω (R_2) och 330 Ω (R_1) – till en anslutningspunkt åt vänster. Mellan denna anslutningspunkt och den horisontella ledarens vänstra anslutningspunkt är en vertikal pil nedåt märkt ”U_BIAS = 12 V” ritad. Mellan de båda seriekopplade motstånden grenar en förbindelse med en zenerdiod (triangel pekande uppåt) av. Nedåt är zenerdioden förbunden med den horisontella ledaren. Under zenerdioden är ledaren märkt ”U_Z = 6,2 V”. Det inställbara motståndets nedre ände (”3”) går via ett 150-Ω-motstånd R_6 nedåt till den horisontella ledaren. Från mitten av primärlindningen på transformatorn T_2 går en förbindelse via en 100-pF-kondensator C_2 till den horisontella ledaren. Ovanför C_2 grenar en ledare av åt höger, som via en 100-µH-spole leder till en anslutningspunkt till höger. Från spolens högra ände går en förbindelse nedåt via en 470-nF-kondensator C_5 mot jord. Mellan anslutningspunkten och den horisontella ledarens högra anslutningspunkt är en vertikal pil nedåt märkt ”U_DD = 50 V” ritad.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.11: Avkopplingskondensatorer för att avkoppla HF från driftspänningen med lågpasskaraktär

HF-egenskaper hos kondensatorer

  • Stora kapacitanser (t. ex. elektrolytkondensatorer) kan bara användas vid låga frekvenser
  • För HF-tillämpningar: kombination av olika kapacitansvärden för att täcka ett brett frekvensområde

Total förstärkning hos en effektförstärkare

Denna alternativtext har ännu inte granskats.

Blockdiagram med flera komponenter: En PC är ansluten till en SDR. Från SDR går ledningar till en TXCO och till en förstärkare. Förstärkaren har två steg som är märkta med effekt i milliwatt och decibel-milliwatt: ”0,3 mW -5 dBm” och ”40 mW 16 dBm”. Slutsteget visar ”20 W 43 dBm”. Det finns förbindelser till antenner med beteckningarna ”10 GHz” och ”2,4 GHz”. Strömförsörjningen med ”12 V DC” är också återgiven, förbunden med en symbol av spole och kondensator samt med en annan TXCO och en LNB. Förbindelsen till PTT är streckad.
Figur UPPGRADERINGS-11.3.12: Blockschema över en förstärkare med vinst och förlust per steg

Lösningsgång

  • given: $P_1 = \qty{0,3}{\milli\watt}$ eller $\qty{-5}{\dBm}$
  • given: $P_2 = \qty{20}{\watt}$ eller $\qty{43}{\dBm}$
  • sökt: $g$
$$\begin{split}g &= P_2 - P_1\\ &= \qty{43}{\dBm} - (\qty{-5}{\dBm})\\ &= \qty{43}{\dBm} + \qty{5}{\dBm}\\ &= \qty{48}{\dB}\end{split}$$

Parasitsvängningar

Parasitsvängningar i HF-effektförstärkare

  • Uppstår genom oönskade återkopplingar
  • Orsaker: kapacitiva eller induktiva kopplingar mellan element
  • Ingen direkt koppling till sändarens arbetsfrekvens
  • Märks som effektvariationer när sändaren stäms av (TX-visning)

Åtgärder mot parasitsvängningar

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med två transistorer, flera kondensatorer, flera motstånd, två transformatorer med +13-V-strömförsörjning.
2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller en rektangulär krets med två parallella horisontella ledare (övre och nedre) och anslutningspunkter i båda ändar samt två transistorer. Den nedre horisontella ledaren är ansluten till jord. Den övre ledaren är till vänster märkt ”+13 V”. Härifrån går flera avgreningar nedåt. Den första avgreningen från vänster leder via en spole och primärlindningen på en seriekopplad transformator till kollektorn på en NPN-transistor. Mellan spolens nedre ände och transformatorn finns en avgrening åt vänster via en 0,1-μF-kondensator till jord. Från primärlindningens nedre ände går en avgrening via ett 2,7-kΩ-motstånd till transistorns bas och vidare via ett seriekopplat 470-Ω-motstånd till den nedre horisontella ledaren. Mellan de båda seriekopplade motstånden leder en 10-nF-kondensator åt vänster till en anslutningspunkt. Transistorns emitter är via ett 10-Ω-motstånd förbunden med den nedre horisontella ledaren. Den andra avgreningen i den övre horisontella ledaren leder via ett 470-Ω-motstånd till transformatorns sekundärlindnings nedre ände och därifrån via ett 33-Ω-motstånd till den nedre horisontella ledaren. Parallellt med 33-Ω-motståndet är en 0,1-µF-kondensator och en 2,2-µF-elektrolytkondensator (med ”+” vid övre anslutningen) kopplade. Transformatorns övre ände är åt höger förbunden med basen på den andra NPN-transistorn. Den tredje avgreningen i den övre horisontella ledaren leder via en 0,2-µF-kondensator till jord, den fjärde avgreningen går via en 15-µF-elektrolytkondensator (med ”+” vid övre anslutningen) likaså till jord. Den femte avgreningen är via en spole förbunden med övre änden på primärlindningen i en andra transformator (”T_2”). Mellan spolens nedre ände och transformatorn finns en avgrening som via en 0,2-µF-kondensator och en parallellkopplad 15-µF-elektrolytkondensator (med ”+” vid övre anslutningen) leder till jord. Parallellt med transformatorns primärlindning ligger ett motstånd märkt ”R = 180 Ω”. Sekundärlindningen har upptill och nedtill en anslutningspunkt vardera åt höger. Primärlindningens nedre ände går till kollektorn på den andra transistorn. Från transistorns emitter går det via ett 0,56-Ω-motstånd nedåt till den nedre horisontella ledaren.
Figur UPPGRADERINGS-11.4.1: Parallellmotstånd över transformatorn för att förhindra parasitsvängningar

ALC – automatisk nivåreglering

  • Automatic Level Control (ALC) reglerar utstyrningen av sändarslutsteget
  • Minskar amplituden i sändargrenen vid överstyrning
  • Ska inte förväxlas med AGC (Automatic Gain Control) i mottagargrenen

Funktion

  • Uteffekten registreras och jämförs med ett förinställt maxvärde
  • Vid överskridande ges en reglerspänning till det föregående HF-förstärkarsteget
  • Sändsignalens amplitud minskas
  • När ALC-visningen slår ut är sändaren överstyrd av en för stark LF-signal
  • Vid SSB är en liten överstyrning önskvärd
  • Jämnar ut volymvariationer i rösten
  • ALC-visningen är därför ofta en stapel
  • Vid digitala moder bör ALC inte slå ut
  • Sändsignalen förvrängs
  • Styr ut LF-signalen så långt att ALC precis inte slår ut

Sändarens utgångseffekt

  • Som radioamatör måste du hålla dig inom effektgränserna för din radioutrustning
  • I de flesta amatörradiobanden anges den högsta effekten som toppeffekt (PEP, Peak Envelope Power)
  • Gränserna står i PTS föreskrifter PTSFS 2025:1
  • Även oönskade emissioner är viktiga

Effektgränser i Sverige

  • HAREC: normalt högst $\qty{200}{\watt}$ PEP tillförd antennsystemet
  • Lägre gränser i vissa band (t. ex. $\qty{10}{\watt}$ i delar av $\qty{160}{\meter}$, $\qty{150}{\watt}$ på $\qty{30}{\meter}$)
  • Instegscertifikat: högst $\qty{25}{\watt}$ PEP (kortvåg och $\qty{50}{\mega\hertz}$), $\qty{25}{\watt}$ ERP på $\qty{144}{\mega\hertz}$

Mätning av oönskade emissioner

  • Vid sändarutgången
  • Med swr-mätare, antennavstämning, lågpassfilter m.m. inkopplade
  • Mätning av oönskade emissioner som kan nå antennen

Mätning av sändareffekten

  • Direkt vid sändarutgången
  • Utan extra apparater, filter eller kablar
  • Vid SSB $\rightarrow$ med modulering
  • Entons- eller tvåtonsmodulering, men inte tal
  • Mätning av den högsta enveloppeffekten (PEP)
  • Sändarens toppeffekt vid maximal utstyrning
  • Effekten vid den högsta toppen av en högfrekvenssvängning
Den här alternativtexten har ännu inte granskats.

En graf visar en vågform som sträcker sig vågrätt. Den vågräta axeln är märkt ”t”, den lodräta axeln ”Amplitude” (amplitud). Vågformen börjar kraftigare till vänster, försvagas, blir sedan åter stark och klingar av igen. På mitten framträder ett rött segment av vågen.
Figur UPPGRADERINGS-11.6.1: Högsta toppen av modulationens envelopp

Medeleffekt

  • Sändarens genomsnittliga effekt

Mätningar på sändare

Mätningar för radioamatörer

  • Viktiga mätningar: uteffekt och HF-spänningar
  • Mätning av sändarens uteffekt kräver en definierad avslutning
  • Vanlig impedans i amatörradio: $\qty{50}{\ohm}$
  • Att mäta direkt i kopplingen är bara meningsfullt vid små effekter

Mätning av HF-spänning

  • HF-spänning mäts med en HF-probe
  • Diodlikriktning och utjämning med en efterföljande kondensator

HF-probe med enkel likriktning

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med två horisontella ledare med anslutningspunkt ”E”, förbundna via två parallellkopplade 110-Ω-motstånd, en spänningsdelare av två 330-Ω-motstånd, en diod och en 4,7-nF-kondensator till utgången A.

2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller två horisontella ledare och en anslutningspunkt ”E” till vänster. Den övre ledaren är ansluten till anslutningspunktens innerledare, den nedre till ytterledaren. Båda horisontella ledarna är förbundna med varandra via två parallellkopplade 110-Ω-motstånd (märkta ”2× 110 Ω 0,6 W”). Parallellt med motstånden ligger en spänningsdelare av två 330-Ω-motstånd. Den vertikala ledaren mellan motstånden leder åt höger till en diod (åt höger pekande triangel med ett vertikalt streck vid spetsen). Efter dioden följer en avgrening till den nedre horisontella ledaren. I denna avgrening ligger en kondensator märkt ”4,7 nF”. Den övre horisontella ledarens högra anslutningspunkt är märkt ”A”, den nedre horisontella ledarens anslutningspunkt har ingen märkning.
Figur UPPGRADERINGS-11.7.1: Mätprobe för HF-effektmätning via en spänningsdelare

HF-probe med dubbel likriktning

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.
Kopplingsschemat visar en rad komponenter, bland annat kondensatorer, dioder och motstånd. Från vänster till höger är en 4,7 nF kondensator med märket
Figur UPPGRADERINGS-11.7.2: HF-probe med två dioder för båda halvperioderna

Mätning av höga HF-effekter

  • Kräver en belastbar dämpsats
  • Tar upp en stor del av effekten
  • Dämpsatsen måste ingå i beräkningen

Kalibrering av mätkopplingar

  • Nödvändig för exakta effektmätningar
  • Korrektionsvärden måste tas fram

Beräkning av en HF-probe

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rektangulär ledningsdragning med två horisontella ledare med anslutningspunkt ”E”, förbundna via två parallellkopplade 110-Ω-motstånd, en spänningsdelare av två 330-Ω-motstånd, en diod och en 4,7-nF-kondensator till utgången A.

2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller två horisontella ledare och en anslutningspunkt ”E” till vänster. Den övre ledaren är ansluten till anslutningspunktens innerledare, den nedre till ytterledaren. Båda horisontella ledarna är förbundna med varandra via två parallellkopplade 110-Ω-motstånd (märkta ”2× 110 Ω 0,6 W”). Parallellt med motstånden ligger en spänningsdelare av två 330-Ω-motstånd. Den vertikala ledaren mellan motstånden leder åt höger till en diod (åt höger pekande triangel med ett vertikalt streck vid spetsen). Efter dioden följer en avgrening till den nedre horisontella ledaren. I denna avgrening ligger en kondensator märkt ”4,7 nF”. Den övre horisontella ledarens högra anslutningspunkt är märkt ”A”, den nedre horisontella ledarens anslutningspunkt har ingen märkning.
Figur UPPGRADERINGS-11.7.3: Exempel på en HF-mätkoppling

Lösningsgång

  • given: $P_E = \qty{1}{\watt}$
  • given: $U_F = \qty{0,23}{\volt}$
  • given: $R_V = \qty{110}{\ohm}$, $R_T = \qty{330}{\ohm}$
  • sökt: $U_A$
$$\begin{split}R &= \left(\frac{1}{R_T + R_T} + \frac{1}{R_V} + \frac{1}{R_V}\right)^{-1}\\ &= \left(\frac{1}{\qty{330}{\ohm} + \qty{330}{\ohm}} + \frac{1}{\qty{110}{\ohm}} + \frac{1}{\qty{110}{\ohm}}\right)^{-1}\\ &= \qty{50,77}{\ohm}\end{split}$$
  • given: $P_E = \qty{1}{\watt}$
  • given: $U_F = \qty{0,23}{\volt}$
  • beräknat: $R = \qty{50,77}{\ohm}$
  • sökt: $U_A$
$$\begin{split}P_E &= \frac{U_{E,eff}^2}{R}\\ \Rightarrow U_{E,eff} &= \sqrt{P_E \cdot R}\\ &= \sqrt{\qty{1}{\watt} \cdot \qty{50,77}{\ohm}}\\ &= \qty{7,125}{\volt}\end{split}$$
  • given: $U_F = \qty{0,23}{\volt}$
  • beräknat: $U_{E,eff} = \qty{7,125}{\volt}$
  • sökt: $U_A$
$$\begin{split}U_S &= U_{E,eff} \cdot \sqrt{2}\\ &= \qty{7,071}{\volt} \cdot 1,414\\ &= \qty{10,07}{\volt}\end{split}$$

Beräkning av ineffekten ur uppmätt likspänning

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.
Kopplingsschema med en ingång till vänster och en utgång till höger. Till vänster finns ett motstånd med beteckningen R1 och ovanför det en ytterligare väg med ett 330-ohmsmotstånd parallellkopplat. I serie följer ett andra 330-ohmsmotstånd, en diod och, till höger om den, parallellkopplat en kondensator märkt ”4,7 nF” samt ett 10-kohmsmotstånd.
Figur UPPGRADERINGS-11.7.4: Exempel på en HF-mätkoppling

Lösningsgång

  • given: $U_A = \qty{14,9}{\volt}\text{ DC}$
  • given: $U_F = \qty{0,7}{\volt}$
  • given: $R_1 = \qty{54,1}{\ohm}$, $R_T = \qty{330}{\ohm}$
  • sökt: $P_E$
$$\begin{split}R &= \left(\frac{1}{R_T + R_T} + \frac{1}{R_1}\right)^{-1}\\ &= \left(\frac{1}{\qty{330}{\ohm} + \qty{330}{\ohm}} + \frac{1}{\qty{54,1}{\ohm}}\right)^{-1}\\ &= \qty{50}{\ohm}\end{split}$$
  • beräknat: $R = \qty{50}{\ohm}$
  • beräknat: $U_S = \qty{31,2}{\volt}$
  • sökt: $P_E$
$$\begin{split}U_{E,eff}\\ &= \frac{U_S}{\sqrt{2}}\\ &= \frac{\qty{31,2}{\volt}}{1,414}\\ &= \qty{22,06}{\volt}\end{split}$$

HF-probe med dubbel toppvärdeslikriktning

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.
Kopplingsschema med flera elektriska komponenter. Till vänster är två motstånd med värdena 56 ohm och 470 ohm parallellkopplade. I mitten finns två dioder i motsatt riktning och två kondensatorer med värdena 47 nF. Uppe till höger är ytterligare ett motstånd på 100 kohm parallellkopplat med kondensatorerna. Förbindelser leder från en punkt
Figur UPPGRADERINGS-11.7.5: HF-probe med dubbel toppvärdeslikriktning

Lösningsgång

  • given: $U_A = \qty{15,3}{\volt}\text{ DC}$
  • given: $U_F = \qty{0,23}{\volt}$
  • given: $R_{V1} = \qty{56}{\ohm}$, $R_{V2} = \qty{470}{\ohm}$
  • sökt: $P_E$
$$\begin{split}R &= \left(\frac{1}{R_{V1}} + \frac{1}{R_{V2}}\right)^{-1}\\ &= \left(\frac{1}{\qty{56}{\ohm}} + \frac{1}{\qty{470}{\ohm}}\right)^{-1}\\ &= \qty{50,04}{\ohm}\end{split}$$
  • beräknat: $R = \qty{50,04}{\ohm}$
  • beräknat: $U_S = \qty{7,88}{\volt}$
  • sökt: $P_E$
$$\begin{split}U_{E,eff} &= \frac{U_S}{\sqrt{2}}\\ &= \frac{\qty{7,88}{\volt}}{1,414}\\ &= \qty{5,57}{\volt}\end{split}$$

Lösningsgång

  • given: $U_A = \qty{15,3}{\volt}\text{ DC}$
  • given: $U_F = \qty{0,23}{\volt}$
  • given: $R = \qty{50}{\ohm}$ från mätsystemet
  • sökt: $P_E$
$$\begin{split}U_S &= \frac{U_A}{2} + U_F\\ &= \frac{\qty{15,3}{\volt}}{2} + \qty{0,23}{\volt}\\ &= \qty{7,88}{\volt}\end{split}$$
  • beräknat: $U_{E,eff} = \qty{5,57}{\volt}$
  • given: $R = \qty{50}{\ohm}$ från mätsystemet
  • sökt: $P_E$
$$\begin{split}P_E &= \frac{(U_{E,eff} \cdot 10)^2}{R}\\ &= \frac{(\qty{5,57}{\volt} \cdot 10)^2}{\qty{50}{\ohm}}\\ &\approx \qty{60}{\watt}\end{split}$$

Fältstyrkeindikator för effektmätning

Denna alternativtext har ännu inte granskats.

1) Kort sammanfattning: Ett schematiskt kopplingsschema med en diod märkt ”HF-Diode” (HF-diod) i en horisontell ledning ”Antenne” (antenn), två spolar, en kondensator ”C” och ett mätinstrument ”µA” anslutet nedtill.

2) Detaljerad beskrivning: Upptill går en genomgående horisontell ledning, på vars högra sida en pil med beteckningen ”Antenne” (antenn) pekar. I mitten av denna övre ledning är en diodsymbol infogad och ovanför står ”HF-Diode” (HF-diod). Från de båda anslutningsnoderna till vänster och höger om dioden går vardera lodräta ledningar nedåt, i vilka en spole är ritad (spolarna ligger symmetriskt till vänster och höger). Under spolarna är de båda lodräta ledningarna dragna vidare nedåt och där förbundna med en tvärliggande kondensator märkt ”C”. Längst ned sluter ett runt ritat mätinstrument med beteckningen ”µA” de båda lodräta ledningarna till en rektangulär slinga. Inga siffervärden anges, bara de nämnda textbeteckningarna ”HF-Diode”, ”Antenne”, ”C” och ”µA”.
Figur UPPGRADERINGS-11.7.6: Fältstyrkeindikator

Dummy load: uppbyggnad och effektmätning

Dummy load i HF-området

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema av en rad parallell- och seriekopplade motstånd.

2) Utförlig beskrivning: Kopplingsschemat innehåller två horisontella ledare med en rad parallell- och seriekopplade motstånd. Fyra vertikala rader av motstånd syns, vardera bestående av fyra seriekopplade motstånd. Mellan den tredje och den fjärde vertikala raden från vänster är båda horisontella ledarna streckade. Den undre horisontella ledaren är till vänster förbunden via en vertikal ledare med den övre horisontella ledarens vänstra startpunkt. På detta ställe är en koaxial anslutningspunkt inritad, märkt ”E”.
Figur UPPGRADERINGS-11.8.1: Dummy load av flera motståndskedjor
  • Identiska motståndsvärden ger jämn fördelning av förlusteffekten
  • Beräkning med Ohms lag och reglerna för serie- och parallellkopplingar

Lösningsgång

  • given: $R = \qty{150}{\ohm}$
  • given: $R_S = 4\cdot \qty{150}{\ohm} = \qty{600}{\ohm}$

Serier med 4 motstånd vardera:

$$\frac{1}{R_{ges}} = n_S \cdot \frac{1}{R_S} \Rightarrow n_S = \frac{R_S}{R_{ges}} = \frac{\qty{600}{\ohm}}{\qty{50}{\ohm}} = 12$$ $$n = 4 \cdot n_S = 4 \cdot 12 = 48$$
$$P = n \cdot P_R = 48 \cdot \qty{1}{\watt} = \qty{48}{\watt}$$

Dummy load med mätutgång

  • Kan användas för indirekt mätning av en sändares uteffekt
  • Toppvärdeslikriktare omvandlar HF-spänning till likspänning

Mätning av HF-uteffekt via spänningsdelare

  • Dummy load med uttag möjliggör en grov effektbestämning
  • HF-delspänningen räknas om med spänningsdelarens förhållande
  • Mätning möjlig med HF-probe och multimeter

Övertoner och spuriösa utsändningar

Övertoner

  • Heltalsmultiplar av grundfrekvensen
  • Uppstår genom signalformer som inte är sinusformade, särskilt vid överstyrning
  • Påverkar andra radiotjänster
  • Kan minskas

Lågpassfilter

  • Bara frekvenser under en viss gränsfrekvens släpps igenom
  • Övertoner kan inte passera eller försvagas kraftigt

Högpassfilter

  • Bara frekvenser över en viss gränsfrekvens släpps igenom
  • Används i mottagaringångar så att låga frekvenser inte stör

Bandpassfilter

  • I enbandssändare
  • Sändare i VHF/UHF/SHF-området
  • Dämpar signaler från signalbehandlingen under sändfrekvensen

Arbetspunkt

  • Sändarsteg och effektslutsteg ska arbeta utan distorsion
  • Efter ändring av arbetspunkten: kontrollera linjäriteten (ren sinusförstärkning)
  • Kontrollera utsändningen med avseende på övertoner

Överstyrning

  • Överstyrning av sändare och slutsteg ger spuriösa utsändningar
  • Dessa stör angränsande stationer
  • Undvik överstyrning

Frekvensstabilitet

  • Ostabila oscillatorer kan ge utsändningar utanför bandgränserna
  • Det kan störa angränsande stationer
  • Orsak t. ex. hemmabygge med icke kristallstabiliserad oscillator

Bandbredd

  • Överskridande av den tillåtna bandbredden kan ske särskilt hos AFSK-modulerade FM-sändare
  • Åtgärd: begränsa frekvenssvinget
  • Eller minska LF-utstyrningen
  • Beakta vid packet radio eller digitala moder

Oönskade emissioner

Oönskade emissioner genom blandningsprodukter

1) Kort beskrivning: Diagram med en horisontell axel ”f” och en vertikal axel ”U”; i mitten en smal kurva med omvänd V-form vars början och slut når ner nära nolllinjen. I kurvans mitt en streckad vertikal linje.

2) Utförlig beskrivning: Ett koordinatsystem har en horisontell axel märkt ”f” och en vertikal axel märkt ”U”. I mitten finns en smal kurva med omvänd V-form vars början och slut når ner nära nolllinjen. I kurvans mitt går en streckad vertikal linje. Inga ytterligare beteckningar eller mått finns.
Figur UPPGRADERINGS-11.10.1: Frekvenssvar hos ett bandpassfilter

Harmoniska och övertoner

Den här alternativtexten har ännu inte granskats.

1) Kort sammanfattning: Spektraldiagram med amplitud A över frekvens f, en hög grundton vid f0 och gula övertoner vid 2f0, 3f0 och 4f0, kompletterat med sidolinjer och etiketterna ”NA” och ”Oberwellen (OW)” (övertoner).

2) Detaljerad beskrivning: Ett koordinatsystem med uppåtriktad y-axel ”A” och åt höger riktad x-axel ”f”. På mitten står en smal, hög svart linjetopp vid ”f0”, under den etiketten ”f0” samt ”1 Harm.”. Till vänster och höger om den visas symmetriska grå sidoformer/-linjer. Ännu längre ut står två korta orange streck, vart och ett med röd etikett ”NA”. Över området är flera ljusgrå dubbelpilar för avstånd med texten ”f0” inritade; de spänner mellan lodräta, punktade hjälplinjer upp på varandra följande frekvensavstånd. Till höger om grundtonen står tre gula, lodräta linjetoppar vid övertonernas positioner; deras höjd minskar åt höger. Över detta område står med gul text ”Oberwellen (OW)”. Under de gula linjerna kan etiketterna ”1. OW 2 Harm.”, ”2. OW 3 Harm.” och ”3. OW 4 Harm.” läsas.
Figur UPPGRADERINGS-11.10.2: Övertoner (ÖT), harmoniska (Harm.) och parasitsignaler (PS)

Räkneexempel 1

  • given: $f = \qty{29,5}{\mega\hertz}$
  • given: $n = 3$
  • given: FM-radioområdet $\qtyrange{87,5}{108}{\mega\hertz}$

$f \cdot n = \qty{29,5}{\mega\hertz} \cdot 3 = \qty{88,5}{\mega\hertz}$ – ligger inom FM-radioområdet

Räkneexempel 2

  • given: $f = \qty{7,20}{\mega\hertz}$
  • given: $n = 4$
  • sökt: 3:e övertonen
$$f \cdot n = \qty{7,20}{\mega\hertz} \cdot 4 = \qty{28,80}{\mega\hertz}$$

Hur övertoner uppstår

1) Kort beskrivning: Diagram av ett rektangulärt rutnät och en kurva med tillplattade maxima och minima.

2) Utförlig beskrivning: Diagrammet visar ett rektangulärt rutnät av sju lodräta och sju vågräta rutnätslinjer. Axlarna har ingen märkning. Kurvan börjar till vänster på den mittersta rutnätslinjen, stiger till ett maximum strax under den sjätte vågräta rutnätslinjen nerifrån. Här finns en liten vågrät tillplattning, innan kurvan spegelvänt faller till ett minimum ovanför den andra vågräta rutnätslinjen. Även här finns en liten vågrät tillplattning. Därefter stiger kurvan igen till ett maximum med tillplattning och slutar sedan vid bildens högra kant i mitten.
Figur UPPGRADERINGS-11.10.3: Överstyrd signal

Spärrkretsar för dämpning

  • Dämpning av enstaka övertoner eller harmoniska
  • Spärrkrets: dämpar exakt en frekvens maximalt
  • Övriga frekvenser släpps igenom nästan ohindrat

Närliggande alster (splatter)

  • Uppträder mycket nära sändarsignalen
  • Svåra att dämpa med filter
  • Uppstår vid för hög mikrofonförstärkning
  • Breddar sändarsignalen oavsiktligt (”splatter”)

Störningar från instabil matningsspänning

  • Dåliga nätaggregat ger brumspänning
  • Kan ge AM-emissioner
  • LF-inströmning påverkar sändaren
  • Särskilt ett problem hos äldre sändare

Gränsvärden för övertoner och parasitsignaler

  • Hållen så låga som möjligt – sändaren får inte störa andra radioanläggningar (PTSFS 2025:1)
  • Kommersiella apparater: EN 301 783 och CE-märkning
  • Två frekvensområden med olika riktvärden

Kortvåg ($\qtyrange{1,7}{35}{\mega\hertz}$)

  • Riktvärde: dämpning minst $\qty{40}{\dB}$
  • Signaleffekt över $\qty{0,25}{\micro\watt}$ är relevant

VHF/UHF/SHF ($\qtyrange{50}{1000}{\mega\hertz}$)

  • Riktvärde: dämpning minst $\qty{60}{\dB}$
  • Signaleffekt över $\qty{0,25}{\micro\watt}$ är relevant

Störningar på elektroniska apparater

  • Starka sändare ger olika störningar och påverkan på elektroniska apparater och anläggningar
  • Mål: undvika störningar eller åtgärda orsakerna med motåtgärder

Inströmning

  • Högfrekvens kommer in i en apparat via ledningar eller kablar
  • Till exempel via nätkabeln, antennkabeln, högtalarkabeln

Instrålning

  • Högfrekvens kommer in i elektroniken på grund av ett otillräckligt skärmat hölje
  • Leder där till störningar

Störande påverkan

  • Kan uppstå hos en mottagare i närheten trots regelrätt drift av en sändare
  • Garageportsöppnare eller bilnycklar med radio fungerar inte som vanligt
  • Störning av LED-belysning

Intermodulation

  • När flera starka mottagna signaler uppträder
  • T. ex. tv-sändare och stark amatörradiostation i grannskapet
  • Ger oönskade övertoner och deras blandningsprodukter
  • Intermodulation ger upphov till fantomsignaler

Oxidation

  • Korroderade kontakter (metalloxider) mellan metaller bildar olinjäriteter genom likriktningseffekter
  • Oönskade blandningsprodukter på sändar- och mottagarsidan
  • Kan ge störningar i tv- och radiomottagning

Nödvändig sändeffekt

  • Använd alltid bara den sändeffekt som krävs för en tillfredsställande kommunikation
  • För att undvika störningar av apparater

Överstyrning

  • Höga fältstyrkor genom höga sändeffekter eller i en antenns strålningsområde
  • Mottagare och mottagarsteg kan överstyras
  • Minskar mottagarkänsligheten ända till blockering

Ytterligare åtgärder

  • Minskad sändeffekt leder inte alltid till framgång
  • Den störda apparaten eller tillledningen kan vara otillräckligt skärmad

Grannhjälp

  • Erbjud grannen hjälp
  • Koppla bara in myndighet som sista utväg

Filter

  • Monteras både på den störande apparatens och den störda apparatens sida
  • Dämpar övertonsutsändningar
  • Högpass eller bandpass på mottagarsidan
  • Överstyrning minimeras

Mantelvågsspärrar

  • Amatörradiostationens sändsignal kopplas in via skärmen på koaxialkablar eller tillledningar i mottagare eller apparater i närheten
  • Montera mantelvågsspärrar i apparaters tillledningar
  • Kallas även drossel
  • Toroider eller klämferriter
  • Ytterligare möjlighet: använd skärmade styrkablar

Stationsdagbok

  • När radioanläggningen misstänks vara störkälla
  • För frivillig dokumentation
  • Utesluter amatörradioanläggningen som störkälla

Dåliga mottagningsförhållanden

  • T. ex. tv-rumsantenn för mottagning
  • Använd en utomhusantenn med lämpliga förfilter

Störningar på elektroniska apparater: fördjupning

Undersökning av störningar på apparater

  • Systematisk frånkoppling av anslutningarna
  • Kontrollera om störningen finns kvar
  • Orsak: inströmning eller direkt instrålning

Nätfilter mot inströmning

1) Kort beskrivning: Kopplingsschema med rätvinklig ledningsdragning, med två horisontella ledare och en anslutningspunkt till vänster och en till höger; i båda horisontella ledarna en spole vardera; till vänster och höger om dem två parallellkopplade kondensatorer mellan de två horisontella ledarna.

2) Utförlig beskrivning: Bilden består av ett kopplingsschema med rätvinklig ledningsdragning, med två horisontella ledare och en anslutningspunkt till vänster och en till höger. I båda horisontella ledarna finns en spole vardera (kretssymbol med halvbågar uppåt och en överstruken linje). Till vänster och höger om dem är två parallellkopplade kondensatorer inritade mellan de två horisontella ledarna.
Figur UPPGRADERINGS-11.12.1: Lågpassfilter

Skärmning av hemmabyggda mottagare

  • Mottagningsstörningar genom dålig skärmning
  • Bygg in mottagaren i ett jordat metallhölje
  • Särskilt viktigt i SDR-teknik

Olika moders störpotential

  • CW och SSB ger störningar genom snabba amplitudändringar
  • HF likriktas i bas-emitter-övergångar
  • Demodulerad LF hörbar i högtalare

Skydd av DVB-T-mottagare

  • Högpassfilter skyddar mot starka signaler
  • Verksamt bara med passiva antenner
  • Oselektiva förförstärkare är särskilt störkänsliga
  • Filter före förstärkaren nödvändigt vid aktiva antenner
  • Insättningsdämpningen bör vara $\le\qtyrange{2}{3}{\dB}$

Lågpassfilter för kortvågssändare

Den här alternativtexten har inte granskats ännu.

- Sammanfattning: En spektrumanalysator mäter på ett svart, rektangulärt HF-hölje på en labbänk via två koaxkablar.

- Detaljerad beskrivning: Till vänster står en vitgrå Rigol DSA815 (text ”Spectrum Analyzer 9 kHz–1.5 GHz”) med färgdisplay och många knappar samt en stor vridknapp. På displayen syns ett svart mätraster med en gul kurva; en markör visas vid cirka 32,5 MHz och visar omkring −3 dB. Nere till höger på instrumentet är två koaxiala anslutningar belagda; därifrån går två svarta koaxkablar till ett matt svart, rektangulärt metallhölje med koaxialkontakter i båda kortsidorna och fästöron, som ligger längst fram på den grönaktiga bordsytan. På bordet ligger också två små, runda svarta kåpor. I bakgrunden syns ett eluttag, en vippströmbrytare med lampa och kabelkanaler på väggen.
Figur UPPGRADERINGS-11.12.2: Lågpassfilter för kortvåg med frekvensgång

Störningar genom starka amatörradiosignaler

  • Mottagningsstörningar hos DAB, tv och FM
  • Orsak: överstyrning av mottagaringången
  • Minskad känslighet eller totalt bortfall

Minimera störningar via sändeffekten

  • Drift med minsta nödvändiga effekt
  • Undvik onödiga störningar

Avkopplingskondensatorer mot HF-störningar

  • Leder bort HF mot jord
  • Keramiska kondensatorer bäst lämpade
  • Elektrolyt- och plastkondensatorer olämpliga
  • Kombination med tantalkondensatorer möjlig
  • Jordning med låg impedans nödvändig

Högfrekvensdrosslar i strömförsörjning

  • Blockerar högfrekventa inströmningar
  • Förhindrar HF-återströmning till strömförsörjningen
  • Egenkapacitanser kan ge sidoresonanser
  • Sidoresonanser påverkar HF-stegen negativt
  • Förstärkare kan få oönskad återkoppling

Fjärrstyrda stationer

Fjärrstyrd drift av radiostationer

  • Består av flera funktionsblock
  • Moderna apparater integrerar delvis flera block
  • Åtskillnad mellan operatör och fjärrplats
  • Instegscertifikatet ger inte rätt till fjärrstyrning

Blockschema för en fjärrstation

Denna alternativtext har ännu inte granskats.

Kortfattat: Blockdiagram med tre numrerade block (1, 2, 3), ett centralt ”Netzwerk”-moln (nätverk) och en antenn till höger, förbundna med riktade pilar.

Detaljerad beskrivning: Från vänster till höger: ett kvadratiskt block med siffran ”1”. Till höger om det en molnformad avbildning med beteckningen ”Netzwerk” (nätverk). Mellan block ”1” och ”Netzwerk”-molnet går en horisontell dubbelpil. Från ”Netzwerk”-molnet leder en pil riktad åt höger till ytterligare ett kvadratiskt block med siffran ”2”. Mellan block ”2” och ett block med siffran ”3” som ansluter till höger går en horisontell förbindelse med pilar i båda riktningarna. Ovanför denna förbindelse står i tre rader texterna: ”Audio (LF) RX”, ”Audio (LF) TX”, ”Styr- och kontrollsignaler”. Från blockets ”3” högra kant leder en horisontell ledning till en antennsymbol (V-formad strålare över en kort mast). Bakgrunden är vit, inga andra beteckningar eller axlar finns.
Figur UPPGRADERINGS-11.13.1: Blockschema för fjärrstyrd drift

Dator och manöverdel hos operatören (block 1)

Denna alternativtext har ännu inte granskats.

Kortfattat: Blockdiagram med tre numrerade block (1, 2, 3), ett centralt ”Netzwerk”-moln (nätverk) och en antenn till höger, förbundna med riktade pilar.

Detaljerad beskrivning: Från vänster till höger: ett kvadratiskt block med siffran ”1”. Till höger om det en molnformad avbildning med beteckningen ”Netzwerk” (nätverk). Mellan block ”1” och ”Netzwerk”-molnet går en horisontell dubbelpil. Från ”Netzwerk”-molnet leder en pil riktad åt höger till ytterligare ett kvadratiskt block med siffran ”2”. Mellan block ”2” och ett block med siffran ”3” som ansluter till höger går en horisontell förbindelse med pilar i båda riktningarna. Ovanför denna förbindelse står i tre rader texterna: ”Audio (LF) RX”, ”Audio (LF) TX”, ”Styr- och kontrollsignaler”. Från blockets ”3” högra kant leder en horisontell ledning till en antennsymbol (V-formad strålare över en kort mast). Bakgrunden är vit, inga andra beteckningar eller axlar finns.
Figur UPPGRADERINGS-11.13.1: Blockschema för fjärrstyrd drift

Nätverk

Denna alternativtext har ännu inte granskats.

Kortfattat: Blockdiagram med tre numrerade block (1, 2, 3), ett centralt ”Netzwerk”-moln (nätverk) och en antenn till höger, förbundna med riktade pilar.

Detaljerad beskrivning: Från vänster till höger: ett kvadratiskt block med siffran ”1”. Till höger om det en molnformad avbildning med beteckningen ”Netzwerk” (nätverk). Mellan block ”1” och ”Netzwerk”-molnet går en horisontell dubbelpil. Från ”Netzwerk”-molnet leder en pil riktad åt höger till ytterligare ett kvadratiskt block med siffran ”2”. Mellan block ”2” och ett block med siffran ”3” som ansluter till höger går en horisontell förbindelse med pilar i båda riktningarna. Ovanför denna förbindelse står i tre rader texterna: ”Audio (LF) RX”, ”Audio (LF) TX”, ”Styr- och kontrollsignaler”. Från blockets ”3” högra kant leder en horisontell ledning till en antennsymbol (V-formad strålare över en kort mast). Bakgrunden är vit, inga andra beteckningar eller axlar finns.
Figur UPPGRADERINGS-11.13.1: Blockschema för fjärrstyrd drift

Fjärrgränssnitt på fjärrplatsen (block 2)

Denna alternativtext har ännu inte granskats.

Kortfattat: Blockdiagram med tre numrerade block (1, 2, 3), ett centralt ”Netzwerk”-moln (nätverk) och en antenn till höger, förbundna med riktade pilar.

Detaljerad beskrivning: Från vänster till höger: ett kvadratiskt block med siffran ”1”. Till höger om det en molnformad avbildning med beteckningen ”Netzwerk” (nätverk). Mellan block ”1” och ”Netzwerk”-molnet går en horisontell dubbelpil. Från ”Netzwerk”-molnet leder en pil riktad åt höger till ytterligare ett kvadratiskt block med siffran ”2”. Mellan block ”2” och ett block med siffran ”3” som ansluter till höger går en horisontell förbindelse med pilar i båda riktningarna. Ovanför denna förbindelse står i tre rader texterna: ”Audio (LF) RX”, ”Audio (LF) TX”, ”Styr- och kontrollsignaler”. Från blockets ”3” högra kant leder en horisontell ledning till en antennsymbol (V-formad strålare över en kort mast). Bakgrunden är vit, inga andra beteckningar eller axlar finns.
Figur UPPGRADERINGS-11.13.1: Blockschema för fjärrstyrd drift

Transceiver/förstärkare/antennavstämning/antennrotor (block 3)

Denna alternativtext har ännu inte granskats.

Kortfattat: Blockdiagram med tre numrerade block (1, 2, 3), ett centralt ”Netzwerk”-moln (nätverk) och en antenn till höger, förbundna med riktade pilar.

Detaljerad beskrivning: Från vänster till höger: ett kvadratiskt block med siffran ”1”. Till höger om det en molnformad avbildning med beteckningen ”Netzwerk” (nätverk). Mellan block ”1” och ”Netzwerk”-molnet går en horisontell dubbelpil. Från ”Netzwerk”-molnet leder en pil riktad åt höger till ytterligare ett kvadratiskt block med siffran ”2”. Mellan block ”2” och ett block med siffran ”3” som ansluter till höger går en horisontell förbindelse med pilar i båda riktningarna. Ovanför denna förbindelse står i tre rader texterna: ”Audio (LF) RX”, ”Audio (LF) TX”, ”Styr- och kontrollsignaler”. Från blockets ”3” högra kant leder en horisontell ledning till en antennsymbol (V-formad strålare över en kort mast). Bakgrunden är vit, inga andra beteckningar eller axlar finns.
Figur UPPGRADERINGS-11.13.1: Blockschema för fjärrstyrd drift

Fördröjningar vid fjärrstyrd drift

  • Nätverks- och bearbetningstider ger fördröjning
  • Kodning och avkodning av ljud ger fördröjning
  • Måste beaktas vid radiotrafik

Watchdog för övervakning av fjärrstationen

  • Förhindrar okontrollerat tillstånd vid avbruten förbindelse
  • Regelbundet utbyte av datapaket mellan station och operatör
  • Uteblir svar går transceivern till ett säkert läge

Fjärravstängning av strömförsörjningen

  • Transceivern kan hamna i ett odefinierat tillstånd
  • Matningsspänningen bör kunna stängas av på distans
  • Lösning: IP-eluttag som styrs över nätverket

Störningar från transceivern

  • Fjärrstationen kan störas av sina egna signaler
  • Lämpliga åtgärder mot störningar krävs

Frågor?


Länkar till den här presentationen