Det enklaste sättet att upptäcka fel är att lägga till en extra bit, kontrollbiten. Den kallas också paritetsbit (Parity Bit). Det finns två varianter av metoden. Vid jämn paritet (Even Parity) väljs bitens värde för varje block så att antalet bitar som är satta till $\num{1}$ alltid är jämnt. Vid udda paritet (Odd Parity) måste antalet i stället alltid vara udda. Sändare och mottagare måste vara överens om vilken av de två varianterna som används före överföringen.
Anta att vi vill överföra följande byte med jämn paritet:
Vi räknar 5 ettor, alltså ett udda antal. Kontrollbiten måste därför sättas till $\num{1}$ så att antalet ettor blir jämnt:
Om ett överföringsfel nu ändrar en bit (från $\num{1}$ till $\num{0}$ eller tvärtom) blir antalet ettor udda. Mottagaren ser då att ett fel föreligger.
Här följer ett exempel till:
I den ursprungliga byten räknar vi 4 ettor, vilket är ett jämnt antal. Därför måste vi lägga till en $\num{0}$ som kontrollbit.
Metoden når snabbt sina gränser, nämligen när mer än ett fel uppstår vid överföringen. Ändras två bitar vid överföringen förblir antalet ettor jämnt. Mottagaren kan då inte längre se att fel har uppstått. Uppstår tre fel vid överföringen blir antalet ettor åter udda och mottagaren upptäcker felen.
Udda paritet fungerar i princip på samma sätt, med en enda skillnad: Antalet ettor måste inte vara jämnt utan alltid udda. För udda paritet gäller precis som för jämn paritet att bara ett udda antal felaktigt överförda bitar upptäcks. En felfri överföring kan däremot inte skiljas från ett jämnt antal fel.
För att upptäcka flerbitsfel kan man lägga till fler kontrollbitar. Det fungerar mycket bra för meddelanden med fast längd. Är datalängden variabel använder man ofta särskilda kontrollsummemetoder som cyklisk redundanskontroll (CRC), vilka upptäcker fel med undantag för en viss restsannolikhet. Liknande metoder förekommer även i vardagen, till exempel i personnummer eller IBAN.
