Tidigare har vi lärt känna den effektiva utstrålade effekten (ERP). Till skillnad från EIRP refererar den inte till en isotrop strålare, utan till en halvvågsdipol. För beräkningen är bara den effekt avgörande som faktiskt når antennens matningspunkt. Förluster i matarledningen, till exempel genom kabeldämpning, måste därför dras av från sändarens uteffekt.
Den effektiva utstrålade effekten fås ur den till antennen tillförda effekten och antennförstärkningen i den betraktade riktningen:
$$P_\mathrm{ERP}=P_\mathrm{Ant}\cdot G_\mathrm{d}$$Här är $G_\mathrm{d}$ den på en halvvågsdipol refererade antennförstärkningen som linjär faktor.
Effekten vid antennens matningspunkt kan bestämmas ur sändarens uteffekt och matarledningens dämpning. För det räknas dämpningen om till en linjär dämpningsfaktor $D$. Vid en dämpning på till exempel $\qty{10}{\dB}$ är denna faktor $\num{0,1}$, så att bara en tiondel av sändareffekten når antennen:
$$P_\mathrm{Ant}=D\cdot P_\mathrm{Sändare}$$Först denna faktiskt tillförda effekt multipliceras sedan med antennförstärkningen för att beräkna ERP.
Var noga med räknetecknen: Förlusterna subtraheras från sändareffekten och multipliceras därefter med förstärkningsfaktorn ($G_\mathrm{Antenn}$). Eftersom ERP ska beräknas måste referensen vara en halvvågsdipol.
På mycket låga frekvenser, som 630 m-bandet, anges den tillåtna effekten ofta som ERP.
En halvvågsdipol för denna frekvens skulle ha en längd på cirka $\qty{315}{\meter}$ och är därför knappast realiserbar för de flesta radioamatörer. I praktiken används därför oftast kraftigt förkortade antenner, vars verkningsgrad är betydligt lägre än hos en oförkortad halvvågsdipol. En antennförstärkning på $\qty{-20}{\dBd}$ är därför fullt rimlig. Eftersom den använda koaxialkabeln är kort kan dess dämpning i detta frekvensområde försummas.
Exempel: Med sändareffekten $\qty{50}{\watt}$ och antennförstärkningen $\qty{-20}{\dBd}$ blir $P_\mathrm{ERP} = \qty{50}{\watt} \cdot 10^{-2} = \qty{0,5}{\watt}$.
