De så kallade mikrovågorna har ingenting att göra med enhetsprefixet ”mikro-”, utan mikrovågor är elektromagnetiska vågor med frekvenser mellan ca $\qty{1}{\giga\hertz}$ och ungefär $\qty{300}{\giga\hertz}$. Mikrovågornas våglängd motsvarar alltså millimeter upp till några decimeter.
Vid de här våglängderna lämpar sig en parabolreflektor särskilt väl. Man utnyttjar då att en parabolformad metallyta (eller ett tillräckligt finmaskigt nät) fungerar som en spegel för parallellt infallande vågor, men på grund av spegelns krökning samlar dem i en punkt framför spegeln.
Med en parabel menar man i matematiken en kurva, alltså grafen som beskrivs av en andragradsekvation (t. ex. $y = x^2$). En paraboloid är ytan som uppstår när en sådan parabel roterar.
Bara i den idealiserade modellen med stråloptik (alltså om den elektromagnetiska vågen betedde sig som ett knippe strålar) sker en koncentration i exakt en punkt framför spegeln. I verkligheten är fokuseringen inte perfekt, eftersom vågegenskaperna ger diffraktionseffekter. Hur stor avvikelsen från den ideala strålmodellen är beror på skålens storlek. Ju större skålen är i förhållande till våglängden, desto bättre riktverkan. En meningsfull riktverkan uppnår parabolreflektorer bara om deras diameter är några våglängder eller mer, t. ex. fem.
