Ytterligare ett sätt att dämpa mantelvågor är att använda en $\lambda / 2$-omvägsledning.
Hur en sådan omvägsledning fungerar förklaras i det följande.
En symmetrisk antenn behöver vid båda anslutningspunkterna en HF-spänning mot jord. Spänningarna måste vara lika stora till beloppet men ha motsatt tecken, alltså vara $\qty{180}{\degree}$ fasförskjutna.
En sådan fasförskjutning kan uppnås med en $\lambda / 2$-omvägsledning. Man kan till exempel ansluta båda anslutningspunkterna hos en vikt dipol till innerledaren, där den ena anslutningspunkten ansluts efter en omvägsledning som ger en fasförskjutning på $\qty{180}{\degree}$.
Koaxialkabelns skärm har då jordpotential och inga mantelvågor uppstår.
Man måste dock se upp med impedanserna. Även om omvägsledningen inte direkt transformerar impedansen ger en antennanslutning på detta sätt ändå en transformation av impedansen. Antennen måste ha fyra gånger högre impedans än koaxialkabeln för att anpassning ska föreligga. Orsaken är att varje anslutningspunkt på antennen mot jord bara har halva resistansen, medan båda anslutningspunkterna ansluts parallellt, dvs. båda till innerledaren.
Det räcker att komma ihåg att den avbildade antennen är en vikt dipol och att en $\lambda/2$-omvägsledning ger en fasförskjutning på $\qty{180}{\degree}$.
Anslutningen av koaxskärmen till den vikta dipolens mittpunkt är valfri och har ofta mekaniska skäl (t. ex. kan den vikta dipolen på så sätt förbindas ledande med en jordad metallbärare).
Även om kopplingen sammantaget ger en 1:4-impedanstransformation sker ingen impedanstransformation i själva omvägsledningen.
