Aurora

När laddade partiklar från solvinden kopplas in i jordens magnetfält leds de mot polerna. Där möter de den allt tätare atmosfären och joniserar framför allt syret och kvävet i den övre atmosfären ned till en höjd av cirka $\qty{90}{\kilo\meter}$, alltså i E-skiktet. De exciterade atomerna och molekylerna ger dels upphov till norrskenet, dels bryter de radiovågor. Detta utnyttjas främst på VHF ($\qty{6}{\meter}$- och $\qty{2}{\meter}$-banden) för DX-förbindelser.

De brytande områdena är mycket dynamiska, så radiovågornas väg ändras ständigt och kraftigt. Det ger snabba signalvariationer (fädning) och dessutom en breddning av signalen i frekvens, så kallad dopplerspridning. Därför är telefoniförbindelser svåra, eftersom talet blir svårförståeligt. Telegrafisignaler (CW) fungerar bättre, men även de får en mycket rå ton. Därför utelämnar man ”T” (tonkvalitet) i RST-rapporten och ger i stället bokstaven ”A” för ”aurora”.